Så har det gått sex veckor. Helt enligt rekommendation. En dubbel mastektomi senare ska jag nu alltså vara helt klar att återgå till mitt "ordinarie" liv. Huvudet ska återigen utmanas i det dagliga yrkeslivet.Livet som Compliance Officer på en av våra storbanker. Ryktet säger att det har blåst hårda vindar där sedan jag drog mitt passerkort senast. Måndagen kommer jag dock att jobba hemma och plöja mejl.

Sedan senaste inlägget har jag varit på ännu ett återbesök. Jag läker fint (enligt plan) och jag fick till och med beröm för mina nya bröst av sköterskan. Hon var förundrad över resultatet och att de inte hade lyft något. Jag hade lust att kommentera att hon ju faktiskt inte sett utgångsläget - mina tits innan var top noch! Så, jag blir lite smått provocerad över att jag förväntas vara lyrisk över mina nya "tjejer". Det är jag förvisso, men jag kommer inte hjula genom undersökningsrummet över resultatet. Mitt nya jag har två nya bröst som är ärrade, inte alls som de jag hade innan. OCH jag är inte på något vis otacksam eller missnöjd, det är ju inte det. Med facit i hand så är detta ändå mer än jag kunnat förvänta mig då jag tidigare hade ett stort fult ärr tvärs över mitt högra "bröst". Jag valde ju att samtidigt ta bort mitt friska bröst så det var ju medvetet. Ersättningen blev ett bröst med ett ärr som ser ut som ett ankare (upp mot bröstvårtan som också avlägsnades).

Nästa steg är nu att få nya bröstvårtor och dessa ska senare pigmenteras. Snart stänger jag denna "story" med förhoppning om att aldrig återvända.

Sex veckor....

Diep lambå Kommentera
Så har det gått sex veckor. Helt enligt rekommendation. En dubbel mastektomi senare ska jag nu alltså vara helt klar att återgå till mitt "ordinarie" liv. Huvudet ska återigen utmanas i det dagliga yrkeslivet.Livet som Compliance Officer på en av våra storbanker. Ryktet säger att det har blåst hårda vindar där sedan jag drog mitt passerkort senast. Måndagen kommer jag dock att jobba hemma och plöja mejl.

Sedan senaste inlägget har jag varit på ännu ett återbesök. Jag läker fint (enligt plan) och jag fick till och med beröm för mina nya bröst av sköterskan. Hon var förundrad över resultatet och att de inte hade lyft något. Jag hade lust att kommentera att hon ju faktiskt inte sett utgångsläget - mina tits innan var top noch! Så, jag blir lite smått provocerad över att jag förväntas vara lyrisk över mina nya "tjejer". Det är jag förvisso, men jag kommer inte hjula genom undersökningsrummet över resultatet. Mitt nya jag har två nya bröst som är ärrade, inte alls som de jag hade innan. OCH jag är inte på något vis otacksam eller missnöjd, det är ju inte det. Med facit i hand så är detta ändå mer än jag kunnat förvänta mig då jag tidigare hade ett stort fult ärr tvärs över mitt högra "bröst". Jag valde ju att samtidigt ta bort mitt friska bröst så det var ju medvetet. Ersättningen blev ett bröst med ett ärr som ser ut som ett ankare (upp mot bröstvårtan som också avlägsnades).

Nästa steg är nu att få nya bröstvårtor och dessa ska senare pigmenteras. Snart stänger jag denna "story" med förhoppning om att aldrig återvända.
Allt eftersom veckorna gått så kryper minnena allt närmre mig. Jag minns lite mer men kanske inte så detaljerat. När jag rullades in på operationssalen minns jag en massa människor i ett rum som tvagade sig. De skrattade och hade en alldeles vanlig måndag morgonrutin. Jag var på en bår och på väg mot min livs operation - ändå lugn. Min narkossköterska presenterade sig - det visade sig vara min gamla chefs syster vilket jag oxå påtalade. Hon frågade om det var ett problem, men nä! svarade jag. Narkosläkaren kom och jag hann tänka att det nu bara skulle handla om sekunder. Men jag blev kvar där. I medvetande och i full närvaro. Ingen talade till mig. Min förra sövning var så smidig, denna blev utdragen... innan jag visste ordet av hade jag en gasmask över ansiktet med stark illaluktande gas. Jag tror jag hann reflektera över att det inte var "the ordinary procedure". Det visade sig att jag inte somnade av narkosen. Inte alls faktiskt. De fick plocka ned mig ordentligt. Och som om det inte vore nog så passade jag på att röra mig efter sövning vjd operationsstarten också. Det blev därför ytterligare sövningsmedel. Hmm, inte undra på att jag var helt kola i bollen vid uppvaknandet...

Bakåtvalutering

Diep lambå Kommentera
Allt eftersom veckorna gått så kryper minnena allt närmre mig. Jag minns lite mer men kanske inte så detaljerat. När jag rullades in på operationssalen minns jag en massa människor i ett rum som tvagade sig. De skrattade och hade en alldeles vanlig måndag morgonrutin. Jag var på en bår och på väg mot min livs operation - ändå lugn. Min narkossköterska presenterade sig - det visade sig vara min gamla chefs syster vilket jag oxå påtalade. Hon frågade om det var ett problem, men nä! svarade jag. Narkosläkaren kom och jag hann tänka att det nu bara skulle handla om sekunder. Men jag blev kvar där. I medvetande och i full närvaro. Ingen talade till mig. Min förra sövning var så smidig, denna blev utdragen... innan jag visste ordet av hade jag en gasmask över ansiktet med stark illaluktande gas. Jag tror jag hann reflektera över att det inte var "the ordinary procedure". Det visade sig att jag inte somnade av narkosen. Inte alls faktiskt. De fick plocka ned mig ordentligt. Och som om det inte vore nog så passade jag på att röra mig efter sövning vjd operationsstarten också. Det blev därför ytterligare sövningsmedel. Hmm, inte undra på att jag var helt kola i bollen vid uppvaknandet...
Jag skrevs in på söndagen. Det blev festligheter med Descutansvampar i duschen. Ett enkelrum tilldelades mig, rum nummer 20. Supergulliga sköterskor såg till att jag fick kvällsfika och jag sade så småningom hejdå till min älskling. Han lovade dock att komma på måndag morgon, innan operationen. En overklig känsla kröp i min kropp men jag somnade fint ändå. Måndag morgon var det återigen dags för dusch med Descutansvamparna. Håret stod på ända - inte något att rekommendera för härlig hårkvalitet. Jag har konstigt nog inte många minnen av morgonen, det var såklart fasta som gällde. Min älskade make kom såklart och jag fick hoppa in i min operationssärk. Det blev sen dags för operation. Jag rullades på bår genom långa korridorer och sedemera in i en operationssal. Där fanns ett tiotal människor som glatt skrubbade in sig denna måndag morgon. En alldeles vanlig dag för dem, men för mig dagen D. En av narkossköterskorna såg väldigt bekant ut, en syster till min gamla chef. Sen var det dags för narkos. Förra gången jag sövdes ned så gick allt på en nanosekund - denna gång tog det sin lilla tid... Det pratades runt omkring mig men jag somnade inte. Sen strömmade det parfymerad gas i min mask och sen var det - OVER AND OUT. Nästa minne är drygt tio timmar senare. Vid min sida satt en kvinna. En äldre kvinna med hörapparat och vänliga ögon. Hon jobbade extra, pensionär som hon var. Hon pysslade om mig och var mån om att jag skulle få rena kläder, torra lakan och att jag var tvättad i ansiktet. Jag minns inte hennes namn, tyvärr... :-( Sen är jag uppe i mitt rum. Där är min make. Jag försöker prata men min röst bär mig inte... en svag stämma ljuder från mina lungor. Jag har klarat det. Jag är förbi. ALLT har gått bra. Nån timme går. Sköterskorna på avdelningen ska titta till mig varje kvart. De lyssnar på ven och artär. Dels invasivt, dels genom ultraljud. På kvällen blir personalen osäker. Det hörs inte så tydligt. Sköterskan tittar allvarligt på mig och berättar att det kan vara aktuellt med nya operationer. En stund senare finns en av mina plastikkirurger vid min sida. Maria. Hon lyssnar och hittar snabbt både ven och artär. Hon knorrar tyst och låter sköterskorna lyssna själva. Det står klart att hon är auktoritär och att de ska lära. Jag är SÅ tacksam. Det gick vägen denna gång. Jag behöver ingen mer operation där och då. Jag är safe.

På andra sidan...

Diep lambå Kommentera
Jag skrevs in på söndagen. Det blev festligheter med Descutansvampar i duschen. Ett enkelrum tilldelades mig, rum nummer 20. Supergulliga sköterskor såg till att jag fick kvällsfika och jag sade så småningom hejdå till min älskling. Han lovade dock att komma på måndag morgon, innan operationen. En overklig känsla kröp i min kropp men jag somnade fint ändå. Måndag morgon var det återigen dags för dusch med Descutansvamparna. Håret stod på ända - inte något att rekommendera för härlig hårkvalitet. Jag har konstigt nog inte många minnen av morgonen, det var såklart fasta som gällde. Min älskade make kom såklart och jag fick hoppa in i min operationssärk. Det blev sen dags för operation. Jag rullades på bår genom långa korridorer och sedemera in i en operationssal. Där fanns ett tiotal människor som glatt skrubbade in sig denna måndag morgon. En alldeles vanlig dag för dem, men för mig dagen D. En av narkossköterskorna såg väldigt bekant ut, en syster till min gamla chef. Sen var det dags för narkos. Förra gången jag sövdes ned så gick allt på en nanosekund - denna gång tog det sin lilla tid... Det pratades runt omkring mig men jag somnade inte. Sen strömmade det parfymerad gas i min mask och sen var det - OVER AND OUT. Nästa minne är drygt tio timmar senare. Vid min sida satt en kvinna. En äldre kvinna med hörapparat och vänliga ögon. Hon jobbade extra, pensionär som hon var. Hon pysslade om mig och var mån om att jag skulle få rena kläder, torra lakan och att jag var tvättad i ansiktet. Jag minns inte hennes namn, tyvärr... :-( Sen är jag uppe i mitt rum. Där är min make. Jag försöker prata men min röst bär mig inte... en svag stämma ljuder från mina lungor. Jag har klarat det. Jag är förbi. ALLT har gått bra. Nån timme går. Sköterskorna på avdelningen ska titta till mig varje kvart. De lyssnar på ven och artär. Dels invasivt, dels genom ultraljud. På kvällen blir personalen osäker. Det hörs inte så tydligt. Sköterskan tittar allvarligt på mig och berättar att det kan vara aktuellt med nya operationer. En stund senare finns en av mina plastikkirurger vid min sida. Maria. Hon lyssnar och hittar snabbt både ven och artär. Hon knorrar tyst och låter sköterskorna lyssna själva. Det står klart att hon är auktoritär och att de ska lära. Jag är SÅ tacksam. Det gick vägen denna gång. Jag behöver ingen mer operation där och då. Jag är safe.