När jag fick besked om bröstcancer och allt hade sjunkit in så bestämde jag mig. Jag skulle PRATA och BERÄTTA om bröstcancer. Och trösta. Jag kände ingen i min ålder eller ens i närheten som fått ett liknande besked (då utesluter jag min farmor) och jag saknade så att få lite tröst från en medsyster. Ja, min syster hade såklart haft bröstcancer men det var inte helt okomplicerat att besvära henne med mitt. Hon hade ju allt bakom sig och två små barn med allt det innebär. SÅ, jag bestämde ganska snart att jag skulle försöka vara den där personen jag själv saknat när allt rämnade. Denna blogg är ett resultat av det beslutet, men också att jag försökte fånga upp "medsystrar" via Instagram och Facebook. Via FB-gruppen Unga kvinnor med bröstcancer fick jag ett par tillfällen. Jag delade med mig av mina erfarenheter till tjejer - särskilt om rekonstruktionen. OCH jag fick kontakt med flertalet kvinnor.

Idag kom det ett meddelande via Facebook. Det meddelandet gjorde mig så otroligt glad - det bekräftade att jag lyckats med min önskan att dela med mig av den "skit" jag gått igenom och ge svar på frågor. Att finnas där för någon som just fått besked. Att säga "Det kommer bli bra"! För hur trivialt det än låter så var det precis just det jag hade behövt få höra när allt rämnade för mig den där sommaren 2015.

Nu är jag på en annan plats i livet och TUSEN TACK för detta fina mess, Mia!

*************************

Hej! Vill bara tacka dig för allt stöd och ditt generösa sätt som hjälpte mig ta beslut i en sån svår situation. Du gjorde verkligen skillnad för mig och jag är så glad att jag fick höra om dina erfarenheter så jag själv vågade. Det har betytt otroligt mycket för mig och är så glad att jag gjort detta, mår väldigt bra. Stort tack till dig ❤️ Önskar dig ett fantastiskt 2018 ✨💫 Kram från Mia

Summering 2017

Rekonstruktion Kommentera
När jag fick besked om bröstcancer och allt hade sjunkit in så bestämde jag mig. Jag skulle PRATA och BERÄTTA om bröstcancer. Och trösta. Jag kände ingen i min ålder eller ens i närheten som fått ett liknande besked (då utesluter jag min farmor) och jag saknade så att få lite tröst från en medsyster. Ja, min syster hade såklart haft bröstcancer men det var inte helt okomplicerat att besvära henne med mitt. Hon hade ju allt bakom sig och två små barn med allt det innebär. SÅ, jag bestämde ganska snart att jag skulle försöka vara den där personen jag själv saknat när allt rämnade. Denna blogg är ett resultat av det beslutet, men också att jag försökte fånga upp "medsystrar" via Instagram och Facebook. Via FB-gruppen Unga kvinnor med bröstcancer fick jag ett par tillfällen. Jag delade med mig av mina erfarenheter till tjejer - särskilt om rekonstruktionen. OCH jag fick kontakt med flertalet kvinnor.

Idag kom det ett meddelande via Facebook. Det meddelandet gjorde mig så otroligt glad - det bekräftade att jag lyckats med min önskan att dela med mig av den "skit" jag gått igenom och ge svar på frågor. Att finnas där för någon som just fått besked. Att säga "Det kommer bli bra"! För hur trivialt det än låter så var det precis just det jag hade behövt få höra när allt rämnade för mig den där sommaren 2015.

Nu är jag på en annan plats i livet och TUSEN TACK för detta fina mess, Mia!

*************************

Hej! Vill bara tacka dig för allt stöd och ditt generösa sätt som hjälpte mig ta beslut i en sån svår situation. Du gjorde verkligen skillnad för mig och jag är så glad att jag fick höra om dina erfarenheter så jag själv vågade. Det har betytt otroligt mycket för mig och är så glad att jag gjort detta, mår väldigt bra. Stort tack till dig ❤️ Önskar dig ett fantastiskt 2018 ✨💫 Kram från Mia
Mailade idag en tjej jag fått kontakt med via Facebook-gruppen Unga kvinnor med bröstcancer. Hon ska nu göra sin operation och jag känner sådan glädje. För hennes skull. Att ta revansch och ta tillbaka det som gått förlorat. Eller iallafall en del av det, vissa saker går aldrig att återfå. Att aldrig fått höra orden "du har cancer" är en av sakerna som saknas oss. Känslan efter beskedet. Alla tankar. Gnagandet och molandet. Känslan av maktlöshet - jag kan ingenting göra...

Hur som, jag mailade henne mina tips inför operation och jag kan likaväl dela med mig av dem här. Listan får gärna utökas med andra tips.

Here goes;

1. En extra låååång sladd till mobilladdaren. Du kommer vara orörlig de första dygnen och då är det skönt att inte behöva kräla längs golvet för att ladda telefon/ipad.. går att köpa hos alla teknikföretag.

2. Våtservetter/tvättlappar. Du får inte duscha på 5-6 dagar. Jag tyckte det var skönt att kunna fräscha upp mig lite på ett smidigt vis.

3. Du behöver mjuka bygellösa toppar. Du får en från sjukhuset men när du har ledsnat på den kan jag tipsa dig om dessa i olika färger.

https://www.kappahl.com/sv-se/dam/bh/seamfree-bygellos-bh/125617


4. Du får en gördel hem men det är skönt att ha en i utbyte. Beställ hem en extra när du kommer hem.

https://nordicare.se/se/webbshop/plastik/gordlar-efter-operation

5. Stödstrumpor. Japp, de är dina vänner den närmaste tiden. Jag köpte ett par lite roligare än dem man får via landstinget här http://www.vardvaskan.se/54-stodstrumpor

6. Du behöver något att fördriva tiden med. En skrivbok för dina tankar, Sudoku, målarböcker för vuxna, ljudboksprenumeration... vad som helst som slår ihjäl en timme eller två. Det blir långtråkigt på sjukhuset.

7. TÅLAMOD. Och så lite mer tålamod. Det känns tufft första veckan men det lättar. Du kommer vara ganska orörlig men ge dig inte. Upp och gå!

8. Vad fin du kommer bli! <3 Lita på att du är i goda händer. Vila. Du behöver tid till att läka. Och gå inte ut för hårt med jobb efter sjukskrivningen...

Kram. <3

Tips inför operation!

Rekonstruktion Kommentera
Mailade idag en tjej jag fått kontakt med via Facebook-gruppen Unga kvinnor med bröstcancer. Hon ska nu göra sin operation och jag känner sådan glädje. För hennes skull. Att ta revansch och ta tillbaka det som gått förlorat. Eller iallafall en del av det, vissa saker går aldrig att återfå. Att aldrig fått höra orden "du har cancer" är en av sakerna som saknas oss. Känslan efter beskedet. Alla tankar. Gnagandet och molandet. Känslan av maktlöshet - jag kan ingenting göra...

Hur som, jag mailade henne mina tips inför operation och jag kan likaväl dela med mig av dem här. Listan får gärna utökas med andra tips.

Here goes;

1. En extra låååång sladd till mobilladdaren. Du kommer vara orörlig de första dygnen och då är det skönt att inte behöva kräla längs golvet för att ladda telefon/ipad.. går att köpa hos alla teknikföretag.

2. Våtservetter/tvättlappar. Du får inte duscha på 5-6 dagar. Jag tyckte det var skönt att kunna fräscha upp mig lite på ett smidigt vis.

3. Du behöver mjuka bygellösa toppar. Du får en från sjukhuset men när du har ledsnat på den kan jag tipsa dig om dessa i olika färger.

https://www.kappahl.com/sv-se/dam/bh/seamfree-bygellos-bh/125617


4. Du får en gördel hem men det är skönt att ha en i utbyte. Beställ hem en extra när du kommer hem.

https://nordicare.se/se/webbshop/plastik/gordlar-efter-operation

5. Stödstrumpor. Japp, de är dina vänner den närmaste tiden. Jag köpte ett par lite roligare än dem man får via landstinget här http://www.vardvaskan.se/54-stodstrumpor

6. Du behöver något att fördriva tiden med. En skrivbok för dina tankar, Sudoku, målarböcker för vuxna, ljudboksprenumeration... vad som helst som slår ihjäl en timme eller två. Det blir långtråkigt på sjukhuset.

7. TÅLAMOD. Och så lite mer tålamod. Det känns tufft första veckan men det lättar. Du kommer vara ganska orörlig men ge dig inte. Upp och gå!

8. Vad fin du kommer bli! <3 Lita på att du är i goda händer. Vila. Du behöver tid till att läka. Och gå inte ut för hårt med jobb efter sjukskrivningen...

Kram. <3
I torsdags var jag på plats på Akademiska i Uppsala för ny operation. Denna gång var det operation under lokalbedövning vilket jag nog tänkte var i sin ordning. Jag tänkte att ingreppets omfattning och smärta skulle stå i proportion med den bedövning som erbjöds mig.

Jag fick ta på mig landstingets rock, en prickig variant med fickor både bak och fram. Till det ett par sjukt urtvättade mysbyxor. Inget att skriva hem om med andra ord...
Hyggligt snart fick jag knalla upp till operationssalen och hoppa upp på britsen. En ganska absurd känsla när man blir inpaketerad i grönt operationspapper med klister. Fick också en bygel över huvudet så att det blev ett förhänge för mitt ansikte - inget att se med andra ord.
Inget lugnande, ingenting. Väl uppe på operationsbordet med armarna monterade på stativ kunde jag bara blicka rakt upp. Samtidigt hörde jag hur rummet fylldes av sjukvårdspersonal. Jag fick ett sådant deja vu från min operation i september då jag inte somnade av min bedövning och hur jag kunde se ett myller med människor som inte pratade med mig. Det var som att befinna sig i ett ljudisolerat rum och där min röst inte hördes. Denna gång skulle jag dock inte få annat än lokalbedövning och jag skulle inte få somna. Paniken började krypa in under mitt skinn men den kom av sig... när "min" kirurg Dr Drazan skred in i rummet. Äntligen en person som tilltalade mig. Som berättade vad som skulle hända härnäst. Eller nåja, att jag skulle känna ett stick i magen och bröst. Sen sveptes han och två kirurger och två sköterskor med i sitt jobbrus. Jag skulle inte se eller känna något.

Ganska snart vrålade jag av smärta. På min vänstra sida av midjan kändes det som att det pågick en arkeologisk utgrävning utan dess like... jag fick påfyllnad av bedövning vid ett par tillfällen för jag höll på att tuppa av. Jag ÄR smärttålig. Som jag uppfattade det var det en undervisande kirurg plus en "praktiserande kirurg" som jobbade på denna sida. Min Dr Drazan jobbade med mina bröst. Ja, jag var öppen på fyra ställen samtidigt och jag såg ALLT. Precis ALLT. Jag såg mina öppna hudflikar i midjan, jag såg mina blodiga bröst och jag såg hur de skar bort hud från ett av brösten. ALLT reflekterades i lamporna och det fanns inte en chans att jag skulle kunna undvika att se det hela. I en och en halv timme. Vidrigt.

Den operationen ska jag tack och lov aldrig göra mer.

Och hur ser jag ut idag, två dygn senare? Jag har en "bra" och en "mindre bra" sida av midjan. Gissa vilken sida som "praktikanten" jobbade med och som gjorde så satans ont?

Men hörni, jag har två nya nipples! YAY!


Att opereras med lokalbedövning...

Rekonstruktion Kommentera
I torsdags var jag på plats på Akademiska i Uppsala för ny operation. Denna gång var det operation under lokalbedövning vilket jag nog tänkte var i sin ordning. Jag tänkte att ingreppets omfattning och smärta skulle stå i proportion med den bedövning som erbjöds mig.

Jag fick ta på mig landstingets rock, en prickig variant med fickor både bak och fram. Till det ett par sjukt urtvättade mysbyxor. Inget att skriva hem om med andra ord...
Hyggligt snart fick jag knalla upp till operationssalen och hoppa upp på britsen. En ganska absurd känsla när man blir inpaketerad i grönt operationspapper med klister. Fick också en bygel över huvudet så att det blev ett förhänge för mitt ansikte - inget att se med andra ord.
Inget lugnande, ingenting. Väl uppe på operationsbordet med armarna monterade på stativ kunde jag bara blicka rakt upp. Samtidigt hörde jag hur rummet fylldes av sjukvårdspersonal. Jag fick ett sådant deja vu från min operation i september då jag inte somnade av min bedövning och hur jag kunde se ett myller med människor som inte pratade med mig. Det var som att befinna sig i ett ljudisolerat rum och där min röst inte hördes. Denna gång skulle jag dock inte få annat än lokalbedövning och jag skulle inte få somna. Paniken började krypa in under mitt skinn men den kom av sig... när "min" kirurg Dr Drazan skred in i rummet. Äntligen en person som tilltalade mig. Som berättade vad som skulle hända härnäst. Eller nåja, att jag skulle känna ett stick i magen och bröst. Sen sveptes han och två kirurger och två sköterskor med i sitt jobbrus. Jag skulle inte se eller känna något.

Ganska snart vrålade jag av smärta. På min vänstra sida av midjan kändes det som att det pågick en arkeologisk utgrävning utan dess like... jag fick påfyllnad av bedövning vid ett par tillfällen för jag höll på att tuppa av. Jag ÄR smärttålig. Som jag uppfattade det var det en undervisande kirurg plus en "praktiserande kirurg" som jobbade på denna sida. Min Dr Drazan jobbade med mina bröst. Ja, jag var öppen på fyra ställen samtidigt och jag såg ALLT. Precis ALLT. Jag såg mina öppna hudflikar i midjan, jag såg mina blodiga bröst och jag såg hur de skar bort hud från ett av brösten. ALLT reflekterades i lamporna och det fanns inte en chans att jag skulle kunna undvika att se det hela. I en och en halv timme. Vidrigt.

Den operationen ska jag tack och lov aldrig göra mer.

Och hur ser jag ut idag, två dygn senare? Jag har en "bra" och en "mindre bra" sida av midjan. Gissa vilken sida som "praktikanten" jobbade med och som gjorde så satans ont?

Men hörni, jag har två nya nipples! YAY!