Jag vet inte hur länge jag ska hålla denna blogg igång. Jag startade den för två år sedan för att dela med mig av mina tankar och känslor. Det skrivna ordet har alltid varit mitt verktyg, och så även genom denna kris. Nu är jag snudd på förbi allt vad CANCER heter och tänker fasa över till det där vanliga livet. Det där livet där mödorna handlar om vem man måste bjuda på fredagstacos. Eller vem som är bjuden till grillfesten. Kritiska beslut.

En rad till bara för att...

Alltings början Kommentera
Jag vet inte hur länge jag ska hålla denna blogg igång. Jag startade den för två år sedan för att dela med mig av mina tankar och känslor. Det skrivna ordet har alltid varit mitt verktyg, och så även genom denna kris. Nu är jag snudd på förbi allt vad CANCER heter och tänker fasa över till det där vanliga livet. Det där livet där mödorna handlar om vem man måste bjuda på fredagstacos. Eller vem som är bjuden till grillfesten. Kritiska beslut.
Då var tvåårsdagen passerad. Den passerade... inte obemärkt, men utan något större jippo. Vad finns där att fira liksom?! Det känns som att det var bra många år längre sedan allt "det där" hände. Känns mer som ett decennium. Kanske för att jag och min familj tvingats tumla runt i känslor som man normalt sett inte har på tio år under en väldigt kort tid. De säger att tiden läker alla sår. Så är det inte. Tiden läker ihop såren men ärret blir kvar. Ett ärr som det är svårt att låta bli. Det går liksom inte att motstå att pilla på det... skrapa lite på det med nageln. Att känna efter hur det känns att klösa lite på ytan. Blöder det? Ja, lite... mest av allt svider det. Det irriterar lite och känslan släpper inte taget om mig. Men det läker... och alla säger att det läker så fint. Det ser jättefint ut. På ytan. Jag tänker att det är en bra början iallafall... det får duga fint så länge.

När allt är... typ som vanligt.

Reflektion Kommentera
Då var tvåårsdagen passerad. Den passerade... inte obemärkt, men utan något större jippo. Vad finns där att fira liksom?! Det känns som att det var bra många år längre sedan allt "det där" hände. Känns mer som ett decennium. Kanske för att jag och min familj tvingats tumla runt i känslor som man normalt sett inte har på tio år under en väldigt kort tid. De säger att tiden läker alla sår. Så är det inte. Tiden läker ihop såren men ärret blir kvar. Ett ärr som det är svårt att låta bli. Det går liksom inte att motstå att pilla på det... skrapa lite på det med nageln. Att känna efter hur det känns att klösa lite på ytan. Blöder det? Ja, lite... mest av allt svider det. Det irriterar lite och känslan släpper inte taget om mig. Men det läker... och alla säger att det läker så fint. Det ser jättefint ut. På ytan. Jag tänker att det är en bra början iallafall... det får duga fint så länge.