I ett och ett halvt år har jag varit superduktig. Också superstark.Vilken prestation. Hur gjorde jag egentligen? Jo, jag stängde av... jag klarade det jag var tvungen att klara med mina milstolpar såsom mastektomioperationen, strålningen, sen rekonstruktion. Allt gick över förväntan. Jag klappade inte ihop utan höll så fint ihop. Helt ofattbart. Jag började jobba igen efter 6 veckor. Japp! Heltid! Duktigt. Klapp på axeln och lite till. Sträcker lite extra på mig och nickar nöjt. Jovars! Mig har det inte gått någon nöd på. *klackspark*

Tvärnit!!!!

Idag är jag sjukskriven igen, 50 %, för om man är duktig så måste man ändå leverera. Jag kan bli så innerligt trött på mig själv men det är mig själv jag har att fightas med. Ingen annan. Jag lyssnar inte särskilt bra på mig själv och med all rätt. Jag borde lyssnat på alla andra, inte mig själv i frågan om att ta det lugnt efter operationen.

Tiden får visa vad jag har åstadkommit med att vara ihärdig i min önskan att vara frisk. Just nu jobbar jag på halvfart och hoppas att det ger mig lite tid att komma i fatt.



Efterskalv...

Återhämtning... Kommentera
I ett och ett halvt år har jag varit superduktig. Också superstark.Vilken prestation. Hur gjorde jag egentligen? Jo, jag stängde av... jag klarade det jag var tvungen att klara med mina milstolpar såsom mastektomioperationen, strålningen, sen rekonstruktion. Allt gick över förväntan. Jag klappade inte ihop utan höll så fint ihop. Helt ofattbart. Jag började jobba igen efter 6 veckor. Japp! Heltid! Duktigt. Klapp på axeln och lite till. Sträcker lite extra på mig och nickar nöjt. Jovars! Mig har det inte gått någon nöd på. *klackspark*

Tvärnit!!!!

Idag är jag sjukskriven igen, 50 %, för om man är duktig så måste man ändå leverera. Jag kan bli så innerligt trött på mig själv men det är mig själv jag har att fightas med. Ingen annan. Jag lyssnar inte särskilt bra på mig själv och med all rätt. Jag borde lyssnat på alla andra, inte mig själv i frågan om att ta det lugnt efter operationen.

Tiden får visa vad jag har åstadkommit med att vara ihärdig i min önskan att vara frisk. Just nu jobbar jag på halvfart och hoppas att det ger mig lite tid att komma i fatt.



Idag färdades jag en bit till på min resa. I min stress på morgonkvisten och brådskan att hinna till yogan hittade jag inget bra linne som jag kunde ha mitt bröstinlägg i. Det slutade med ett hastigt beslut om att "köra utan" - naket men ärligt. Jag tänkte att ingen ändå skulle märka då alla är upptagna med sig själv. No worries. I slutet på yogapasset skulle vi sträcka ut rygg och bröstmuskulatur i en ganska simpel övning. Min yogalärare var genast på hugget och korrigerade mig. Mina armar ville inte riktigt räcka till och jag var spänd i hela bröstkorgen. Jag pekade på mitt frånvarande bröst och hon bleknade. Bad om ursäkt. Inget jag förväntat mig alls, hur skulle hon veta. Blottad med ett bröst och avsaknaden av det andra började hon med liv och lust att korrigera mina positioner. "Relax Lady". "Slappna aaaav". Jag var spänd som en fiolsträng och mina armar räckte inte alls till. Jag som är överrörlig och kan vrida o vända på min kropp precis hur som helst fick en simpel övning som jag misslyckades med. Hon hämtade block, slängde sina ben runt min kropp för att stabilisera och där satt vi. Hon kämpade med mina muskler och jag... jag kände mig så naken. Hennes beröm och fokus på mig drog såklart åt sig mina yogi-kompisars blickar och där var jag - naken! Med ett bröst. Och sorgsen. I allas fokus och blottad med min ångest... Yogafröken kämpade men när jag inte kunde sträcka ut på det sätt hon ville konstaterade hon att allt var lugnt och att det berodde på all skit jag hade i mitt bröst och mitt minne. Hennes beröring och ömhet gjorde att det brast för mig. Jag grät som en fontän med mascara som rann. Ett vänligt ord. Hennes uppmaning om att "relax" var som att peta rakt in i mitt ömmaste inre. Det där som jag jobbat så hårt på att dölja sedan i somras med min "jag är stark-sköld". Där låg jag och snyftade okontrollerat och med tårar som aldrig ville sluta trilla. I stället för att djupandas som man gör i Ashtangayogan så gråt-andades jag. När avslappningen var klar såg jag ut som en ledsen panda. Det var där och då det slog mig. Jag hade briserat - ett sorts nederlag, eller? FAN vad arg jag blev när jag insåg att mina tankar var helt orationella. Efter mitt cancerbesked och behandlingen därefter har jag så många gånger fått höra att jag är så stark. Så stark som håller ihop, som jobbar fulltid och som tar mig igenom mitt cancerbesked med minsta möjliga åverkan på mina närstående. Jag HAR hållit ihop. Jag har däremot inte slutat vara ledsen... Min insikt idag var att jag tidigare mätt min kapacitet på denna cancerresa genom utomståendes kommentarer om min "fantastiska styrka"! Stolt som en tupp har jag sträckt på mig och bejakat påståendet med några välfriserade kommentarer. Men vem som helst kan väl vara stark? Det är ju bara att stålsätta sig och inte blotta sitt inre kaos. Ingen kan se och ingen vet att du egentligen är svag. Är det inte så att den som vågar visa sig svag och som vågar låta tårarna trilla till allmän beskådan är den som är stark? Jag tror det... att vara svag är faktiskt att vara stark!!! Så...beröm istället den som vågar vara svag. Idag var jag svag - det var starkt!

Att vara stark... del II

Reflektion 2 kommentarer
Idag färdades jag en bit till på min resa. I min stress på morgonkvisten och brådskan att hinna till yogan hittade jag inget bra linne som jag kunde ha mitt bröstinlägg i. Det slutade med ett hastigt beslut om att "köra utan" - naket men ärligt. Jag tänkte att ingen ändå skulle märka då alla är upptagna med sig själv. No worries. I slutet på yogapasset skulle vi sträcka ut rygg och bröstmuskulatur i en ganska simpel övning. Min yogalärare var genast på hugget och korrigerade mig. Mina armar ville inte riktigt räcka till och jag var spänd i hela bröstkorgen. Jag pekade på mitt frånvarande bröst och hon bleknade. Bad om ursäkt. Inget jag förväntat mig alls, hur skulle hon veta. Blottad med ett bröst och avsaknaden av det andra började hon med liv och lust att korrigera mina positioner. "Relax Lady". "Slappna aaaav". Jag var spänd som en fiolsträng och mina armar räckte inte alls till. Jag som är överrörlig och kan vrida o vända på min kropp precis hur som helst fick en simpel övning som jag misslyckades med. Hon hämtade block, slängde sina ben runt min kropp för att stabilisera och där satt vi. Hon kämpade med mina muskler och jag... jag kände mig så naken. Hennes beröm och fokus på mig drog såklart åt sig mina yogi-kompisars blickar och där var jag - naken! Med ett bröst. Och sorgsen. I allas fokus och blottad med min ångest... Yogafröken kämpade men när jag inte kunde sträcka ut på det sätt hon ville konstaterade hon att allt var lugnt och att det berodde på all skit jag hade i mitt bröst och mitt minne. Hennes beröring och ömhet gjorde att det brast för mig. Jag grät som en fontän med mascara som rann. Ett vänligt ord. Hennes uppmaning om att "relax" var som att peta rakt in i mitt ömmaste inre. Det där som jag jobbat så hårt på att dölja sedan i somras med min "jag är stark-sköld". Där låg jag och snyftade okontrollerat och med tårar som aldrig ville sluta trilla. I stället för att djupandas som man gör i Ashtangayogan så gråt-andades jag. När avslappningen var klar såg jag ut som en ledsen panda. Det var där och då det slog mig. Jag hade briserat - ett sorts nederlag, eller? FAN vad arg jag blev när jag insåg att mina tankar var helt orationella. Efter mitt cancerbesked och behandlingen därefter har jag så många gånger fått höra att jag är så stark. Så stark som håller ihop, som jobbar fulltid och som tar mig igenom mitt cancerbesked med minsta möjliga åverkan på mina närstående. Jag HAR hållit ihop. Jag har däremot inte slutat vara ledsen... Min insikt idag var att jag tidigare mätt min kapacitet på denna cancerresa genom utomståendes kommentarer om min "fantastiska styrka"! Stolt som en tupp har jag sträckt på mig och bejakat påståendet med några välfriserade kommentarer. Men vem som helst kan väl vara stark? Det är ju bara att stålsätta sig och inte blotta sitt inre kaos. Ingen kan se och ingen vet att du egentligen är svag. Är det inte så att den som vågar visa sig svag och som vågar låta tårarna trilla till allmän beskådan är den som är stark? Jag tror det... att vara svag är faktiskt att vara stark!!! Så...beröm istället den som vågar vara svag. Idag var jag svag - det var starkt!