Jag har en tid. Nästa vecka ska jag kolla upp den lilla knöl som ovälkommet bosatt sig i mitt bröst. Det är ju inte möjligt att få återfall i mitt rekonstruerade bröst. Eller?

Jag går dit själv. Maken är utomlands i jobb. Såklart är det ju inget farligt där i mitt bröst och jag har rustat mig för det. OM det blir ett annat besked kommer jag vara helt oförberedd. Naken. Utelämnad.
Men så kommer det såklart inte bli - jag kommer glida ut med ett bra besked. Det är en ofarlig knöl. Inget att oroa sig för. Life goes on.
Men om det inte blir så....

2018 upp till bevis...

Efterbehandling Kommentera
Jag har en tid. Nästa vecka ska jag kolla upp den lilla knöl som ovälkommet bosatt sig i mitt bröst. Det är ju inte möjligt att få återfall i mitt rekonstruerade bröst. Eller?

Jag går dit själv. Maken är utomlands i jobb. Såklart är det ju inget farligt där i mitt bröst och jag har rustat mig för det. OM det blir ett annat besked kommer jag vara helt oförberedd. Naken. Utelämnad.
Men så kommer det såklart inte bli - jag kommer glida ut med ett bra besked. Det är en ofarlig knöl. Inget att oroa sig för. Life goes on.
Men om det inte blir så....
Dags för pigmentering av bröstvårtor nr2. Kvällen innan har jag lagt mig i god tid innan och Netflixar! Samtidigt rör jag handen mot bröstet... känner slentrianmässigt på ärrvävnaden och bröstet. Märker snart att det finns en förändring där... pillar lite. En knut stor som en ärta. Pillar såklart lite till. Flyger upp och går på toaletten - ärtan syns nu tydligt. En liten knut som inte har varit där förr. FAAAN!

Lägger mig i sängen hos maken och berättar vad jag just uppmärksammat. Vi enas om att det inte är mycket vi kan göra och släcker lampan. Timmarna går... sömnlösheten som är så bekant gör sig än en gång påmind och tankarna snurrar runt som en tombola i huvudet. Jag är trött såklart, men jag förbannar mig själv för att jag varit så naiv. Jag som sagt att jag inte varit rädd för återfall... jo, tjena! Här ligger jag och sörjer mitt liv som nu inte ska bli sig likt. I morgon ska jag till Plastikmottagningen och pigmentera mig på nytt, säkert helt i onödan... jag har ju en knöl.

Jag somnar tillslut... vaknar av ett skrik utomhus. Somnar igen. Vaknar av att maken går upp och dricker. Somnar igen. Tåget väcker mig. Jag somnar igen. Klockan ringer. Aldrig att jag ska orka upp... men jag gör det. Jag släpar mig upp och duschar, sorgsen. Jag får snabbt komma in för pigmentering och jag berättar ganska snart om min oro. Sjuksköterskan reagerar direkt och ber en läkare titta förbi. En läkare kommer ganska omedelbart in till mig med en extra sköterska i hasorna. FAN! Nu gäller det... kirurgen tittar och klämmer, ställer frågor. Ganska snart tittar han mig i ögonen och säger; Du kan vara lugn. Det är ett fettnekros. Vävnaden i magen som dör helt enkelt. Inget att vara orolig för. Phuuuu. Tack gode gud. SOM jag har har våndats. Och som jag nu släpper ned mina axlar. Knölen ska helt klart följas upp men min ångest har helt klart minimerats. En dag i taget. FAN vad jag hatar denna sjukdom.

Framsteg och ångest...

Reflektion En kommentar
Dags för pigmentering av bröstvårtor nr2. Kvällen innan har jag lagt mig i god tid innan och Netflixar! Samtidigt rör jag handen mot bröstet... känner slentrianmässigt på ärrvävnaden och bröstet. Märker snart att det finns en förändring där... pillar lite. En knut stor som en ärta. Pillar såklart lite till. Flyger upp och går på toaletten - ärtan syns nu tydligt. En liten knut som inte har varit där förr. FAAAN!

Lägger mig i sängen hos maken och berättar vad jag just uppmärksammat. Vi enas om att det inte är mycket vi kan göra och släcker lampan. Timmarna går... sömnlösheten som är så bekant gör sig än en gång påmind och tankarna snurrar runt som en tombola i huvudet. Jag är trött såklart, men jag förbannar mig själv för att jag varit så naiv. Jag som sagt att jag inte varit rädd för återfall... jo, tjena! Här ligger jag och sörjer mitt liv som nu inte ska bli sig likt. I morgon ska jag till Plastikmottagningen och pigmentera mig på nytt, säkert helt i onödan... jag har ju en knöl.

Jag somnar tillslut... vaknar av ett skrik utomhus. Somnar igen. Vaknar av att maken går upp och dricker. Somnar igen. Tåget väcker mig. Jag somnar igen. Klockan ringer. Aldrig att jag ska orka upp... men jag gör det. Jag släpar mig upp och duschar, sorgsen. Jag får snabbt komma in för pigmentering och jag berättar ganska snart om min oro. Sjuksköterskan reagerar direkt och ber en läkare titta förbi. En läkare kommer ganska omedelbart in till mig med en extra sköterska i hasorna. FAN! Nu gäller det... kirurgen tittar och klämmer, ställer frågor. Ganska snart tittar han mig i ögonen och säger; Du kan vara lugn. Det är ett fettnekros. Vävnaden i magen som dör helt enkelt. Inget att vara orolig för. Phuuuu. Tack gode gud. SOM jag har har våndats. Och som jag nu släpper ned mina axlar. Knölen ska helt klart följas upp men min ångest har helt klart minimerats. En dag i taget. FAN vad jag hatar denna sjukdom.