Japp! Här är jag. Kvar i mitt hus, med mitt jobb och med allt som tidigare var förknippat med mig. Jag hade en gång cancer men den har lämnat mig nu. Inget är kvar, annat än gamla dammiga minnen. Ganska många ärr också för den delen... "The new me" har varit en kamp. Att inte bli bitter, att hålla sig positiv. Just DET har jag inte haft några problem med, men några efterdyningar har varit svåra att förutse. Jag har idag svårt att identifiera mig som f.d. cancerpatient eftersom jag inte ens fattar att jag hade cancer där ett tag. Ingen belastar mig med gamla sjukdomsminnen... allt har fokus på framtiden vilket såklart är bra. Tokig som jag är försöker jag bara vara den jag var innan. Det kräver sin kvinna, men jag vill investera i det. Jag återkommer med resultat.

Det var inte min tur...

Cancer has left the building... Kommentera
Japp! Här är jag. Kvar i mitt hus, med mitt jobb och med allt som tidigare var förknippat med mig. Jag hade en gång cancer men den har lämnat mig nu. Inget är kvar, annat än gamla dammiga minnen. Ganska många ärr också för den delen... "The new me" har varit en kamp. Att inte bli bitter, att hålla sig positiv. Just DET har jag inte haft några problem med, men några efterdyningar har varit svåra att förutse. Jag har idag svårt att identifiera mig som f.d. cancerpatient eftersom jag inte ens fattar att jag hade cancer där ett tag. Ingen belastar mig med gamla sjukdomsminnen... allt har fokus på framtiden vilket såklart är bra. Tokig som jag är försöker jag bara vara den jag var innan. Det kräver sin kvinna, men jag vill investera i det. Jag återkommer med resultat.
I sommar var det treårs"jubileum". Känns som en evighet sedan och helt galet vad mycket jag gått igenom på denna tid. Det senaste halvåret har dock varit förskonat från "sjukdom". Jag jobbar heltid sedan ett år tillbaka. Jag har inte känt mig sjuk, inte heller har jag haft några läkarbesök. Det senaste besöket jag hade var till Plastikkirurgen som tatuerade/pigmenterade mina bröstvårtor. Tyvärr verkar färgen inte alls vilja fästa sig, trots tre försök. Jag funderar nu på att söka mig till en estetisk klinik som kanske har bättre förutsättningar att tatuera färgen mer permanent. Det är verkligen inget jag stör mig på, samtidigt vet jag att det är ett "steg" i rekonstruktionen. Sjukdomen bleknar... precis som det ska vara!

Tre år... jag kravlar mig vidare!

Reflektion Kommentera
I sommar var det treårs"jubileum". Känns som en evighet sedan och helt galet vad mycket jag gått igenom på denna tid. Det senaste halvåret har dock varit förskonat från "sjukdom". Jag jobbar heltid sedan ett år tillbaka. Jag har inte känt mig sjuk, inte heller har jag haft några läkarbesök. Det senaste besöket jag hade var till Plastikkirurgen som tatuerade/pigmenterade mina bröstvårtor. Tyvärr verkar färgen inte alls vilja fästa sig, trots tre försök. Jag funderar nu på att söka mig till en estetisk klinik som kanske har bättre förutsättningar att tatuera färgen mer permanent. Det är verkligen inget jag stör mig på, samtidigt vet jag att det är ett "steg" i rekonstruktionen. Sjukdomen bleknar... precis som det ska vara!
När timmarna, dagarna och månaderna rullar på glider jag långsamt längre ifrån det som varit. Som det ska vara. Det är viktigt att släppa taget och inte stanna i det förgångna. Å andra sidan kan det vara bra att reflektera - Vad var det som hände? Hur kan jag dra lärdom av det?

Jag drömmer ofta om mina bröst och om skammen. Att jag inte ser ut som alla andra och att jag ska behöva förklara mig. Mina bröst var en naturlig del av mig och något jag var ganska stolt över (har jag insett i efterhand). Idag är det inget attribut jag väljer att framhäva - det handlar mest om att dölja ärr etc. Jag kan sörja det! Jag kan sörja dem! Kommer på mig själv att noggrant iaktta andra kvinnors u-ringningar och klyftor. Det kanske inte spelar någon större roll men jag noterar att jag sörjer det som var. Likaväl är jag helt okej med det, men det rullar om och om igen i mina drömmar som ett ständigt tema. En vacker dag klingar det säkert av... kanske är jag då helt överens med mitt nya jag, efter cancern. Alternativet verkade nämligen inte bättre. <3

Jag lever. Jag lever tämligen opåverkad av det som varit. Jag vill lämna detta bakom mig. Snart...

Vad händer sen...

Reflektion Kommentera
När timmarna, dagarna och månaderna rullar på glider jag långsamt längre ifrån det som varit. Som det ska vara. Det är viktigt att släppa taget och inte stanna i det förgångna. Å andra sidan kan det vara bra att reflektera - Vad var det som hände? Hur kan jag dra lärdom av det?

Jag drömmer ofta om mina bröst och om skammen. Att jag inte ser ut som alla andra och att jag ska behöva förklara mig. Mina bröst var en naturlig del av mig och något jag var ganska stolt över (har jag insett i efterhand). Idag är det inget attribut jag väljer att framhäva - det handlar mest om att dölja ärr etc. Jag kan sörja det! Jag kan sörja dem! Kommer på mig själv att noggrant iaktta andra kvinnors u-ringningar och klyftor. Det kanske inte spelar någon större roll men jag noterar att jag sörjer det som var. Likaväl är jag helt okej med det, men det rullar om och om igen i mina drömmar som ett ständigt tema. En vacker dag klingar det säkert av... kanske är jag då helt överens med mitt nya jag, efter cancern. Alternativet verkade nämligen inte bättre. <3

Jag lever. Jag lever tämligen opåverkad av det som varit. Jag vill lämna detta bakom mig. Snart...