I sommar var det treårs"jubileum". Känns som en evighet sedan och helt galet vad mycket jag gått igenom på denna tid. Det senaste halvåret har dock varit förskonat från "sjukdom". Jag jobbar heltid sedan ett år tillbaka. Jag har inte känt mig sjuk, inte heller har jag haft några läkarbesök. Det senaste besöket jag hade var till Plastikkirurgen som tatuerade/pigmenterade mina bröstvårtor. Tyvärr verkar färgen inte alls vilja fästa sig, trots tre försök. Jag funderar nu på att söka mig till en estetisk klinik som kanske har bättre förutsättningar att tatuera färgen mer permanent. Det är verkligen inget jag stör mig på, samtidigt vet jag att det är ett "steg" i rekonstruktionen. Sjukdomen bleknar... precis som det ska vara!

Tre år... jag kravlar mig vidare!

Reflektion Kommentera
I sommar var det treårs"jubileum". Känns som en evighet sedan och helt galet vad mycket jag gått igenom på denna tid. Det senaste halvåret har dock varit förskonat från "sjukdom". Jag jobbar heltid sedan ett år tillbaka. Jag har inte känt mig sjuk, inte heller har jag haft några läkarbesök. Det senaste besöket jag hade var till Plastikkirurgen som tatuerade/pigmenterade mina bröstvårtor. Tyvärr verkar färgen inte alls vilja fästa sig, trots tre försök. Jag funderar nu på att söka mig till en estetisk klinik som kanske har bättre förutsättningar att tatuera färgen mer permanent. Det är verkligen inget jag stör mig på, samtidigt vet jag att det är ett "steg" i rekonstruktionen. Sjukdomen bleknar... precis som det ska vara!
När timmarna, dagarna och månaderna rullar på glider jag långsamt längre ifrån det som varit. Som det ska vara. Det är viktigt att släppa taget och inte stanna i det förgångna. Å andra sidan kan det vara bra att reflektera - Vad var det som hände? Hur kan jag dra lärdom av det?

Jag drömmer ofta om mina bröst och om skammen. Att jag inte ser ut som alla andra och att jag ska behöva förklara mig. Mina bröst var en naturlig del av mig och något jag var ganska stolt över (har jag insett i efterhand). Idag är det inget attribut jag väljer att framhäva - det handlar mest om att dölja ärr etc. Jag kan sörja det! Jag kan sörja dem! Kommer på mig själv att noggrant iaktta andra kvinnors u-ringningar och klyftor. Det kanske inte spelar någon större roll men jag noterar att jag sörjer det som var. Likaväl är jag helt okej med det, men det rullar om och om igen i mina drömmar som ett ständigt tema. En vacker dag klingar det säkert av... kanske är jag då helt överens med mitt nya jag, efter cancern. Alternativet verkade nämligen inte bättre. <3

Jag lever. Jag lever tämligen opåverkad av det som varit. Jag vill lämna detta bakom mig. Snart...

Vad händer sen...

Reflektion Kommentera
När timmarna, dagarna och månaderna rullar på glider jag långsamt längre ifrån det som varit. Som det ska vara. Det är viktigt att släppa taget och inte stanna i det förgångna. Å andra sidan kan det vara bra att reflektera - Vad var det som hände? Hur kan jag dra lärdom av det?

Jag drömmer ofta om mina bröst och om skammen. Att jag inte ser ut som alla andra och att jag ska behöva förklara mig. Mina bröst var en naturlig del av mig och något jag var ganska stolt över (har jag insett i efterhand). Idag är det inget attribut jag väljer att framhäva - det handlar mest om att dölja ärr etc. Jag kan sörja det! Jag kan sörja dem! Kommer på mig själv att noggrant iaktta andra kvinnors u-ringningar och klyftor. Det kanske inte spelar någon större roll men jag noterar att jag sörjer det som var. Likaväl är jag helt okej med det, men det rullar om och om igen i mina drömmar som ett ständigt tema. En vacker dag klingar det säkert av... kanske är jag då helt överens med mitt nya jag, efter cancern. Alternativet verkade nämligen inte bättre. <3

Jag lever. Jag lever tämligen opåverkad av det som varit. Jag vill lämna detta bakom mig. Snart...
Det har inte varit lätt. Snart är vi där igen, årsdagen när allt bara omkullkastades och livet tog en helt ny riktning. Jag tror ärligt talat att jag än i dag inte kan återberätta allt jag varit med om de senaste åren - känslorna, smärtan, ångesten och hopp & förtvivlan. Men också viljan och styrkan. Kärlek och framtidstro. För nu är jag faktiskt här... mitt i den där framtiden som jag såg fram emot och när sjukdomen givit vika. Det som är kvar är en massa grus och rester att hantera efter operationer och så vidare. Att se sig i spegeln är en utmaning idag och jag har svårt att förlika mig med hur jag ser ut idag. Jag ser ut som att man har slängt in mig i en köttkvarn, men jag kom ut på andra sidan i vart fall. Tilltufsad men härdad av allt som serverats på min brokiga väg. Det är i vart fall dags att sluta vara cancerpatient och kika in över tröskeln som den överlevare jag är. Min devis får bli "Don´t look back, you´re not going that direction". <3

Att släppa taget...

Reflektion Kommentera
Det har inte varit lätt. Snart är vi där igen, årsdagen när allt bara omkullkastades och livet tog en helt ny riktning. Jag tror ärligt talat att jag än i dag inte kan återberätta allt jag varit med om de senaste åren - känslorna, smärtan, ångesten och hopp & förtvivlan. Men också viljan och styrkan. Kärlek och framtidstro. För nu är jag faktiskt här... mitt i den där framtiden som jag såg fram emot och när sjukdomen givit vika. Det som är kvar är en massa grus och rester att hantera efter operationer och så vidare. Att se sig i spegeln är en utmaning idag och jag har svårt att förlika mig med hur jag ser ut idag. Jag ser ut som att man har slängt in mig i en köttkvarn, men jag kom ut på andra sidan i vart fall. Tilltufsad men härdad av allt som serverats på min brokiga väg. Det är i vart fall dags att sluta vara cancerpatient och kika in över tröskeln som den överlevare jag är. Min devis får bli "Don´t look back, you´re not going that direction". <3