Jag har ändrat mitt sätt att tänka på tid. Nu och då. Likt gamlingar. "Ja, det var ju före olyckan" eller att "allt blev bättre efter benbrottet". Nu kan jag relatera till både olyckor, benbrott och sjukdomar men också till att det finns en tid efter allt. Jag är just nu "efter cancer". I sjukdomens början var det en självklarhet att jag skulle hamna här, men någonstans på vägen gick jag vilse. I slutet av resan var det en ganska stukad tjej som hade fullt sjå med att orka klara nästföljande dag. Gå till jobbet. Orka. Hantera. Fixa. Ponera att dina armar är fulla av bly och att det enda du vill är att lyfta dem. Rakt upp. Viljan är där, men det GÅR inte. Något styr dina armar och du har helt tappat kontrollen. Det har hänt mig tidigare när jag fick beskedet. "Du har cancer". "Det är allvarligt". "Vi måste operera dig". Du ropar allt du kan, du skriker dig hes! "NEJ! Jag vill inte!!" Ingen hör dig. Det är tvärtyst och du förstår på läkarnas läpprörelser att du är inkallad till ceremoni. Jag är där på operationsbänken. Alla pratar runt omkring mig, inte med mig. Jag är i en annan tidszon där jag inte har en röst. Jag infinner mig. Jag uthärdar. Jag läker. Om och om igen. Jag har samlat en hög av smulor. Där är kakor och annat sött -smulor och kanter. En fin liten hög som får symbolisera olika minnen ur mitt liv. Smulorna är oviktiga en och en, men tillsammans utgör de en fin liten historia. Om tiden som var innan, Såklart också om smulorna under tiden. Inte att förglömma, där finns smulor från sen nutid. Jag önskar jag hade en gammal kakburk att hamstra allt i. Likt Farbror Frippes skafferi. Alla smulor har sin story och jag ska försöka vårda dem.

Sakta plockar jag upp alla smulor...

Cancer has left the building... Kommentera
Jag har ändrat mitt sätt att tänka på tid. Nu och då. Likt gamlingar. "Ja, det var ju före olyckan" eller att "allt blev bättre efter benbrottet". Nu kan jag relatera till både olyckor, benbrott och sjukdomar men också till att det finns en tid efter allt. Jag är just nu "efter cancer". I sjukdomens början var det en självklarhet att jag skulle hamna här, men någonstans på vägen gick jag vilse. I slutet av resan var det en ganska stukad tjej som hade fullt sjå med att orka klara nästföljande dag. Gå till jobbet. Orka. Hantera. Fixa. Ponera att dina armar är fulla av bly och att det enda du vill är att lyfta dem. Rakt upp. Viljan är där, men det GÅR inte. Något styr dina armar och du har helt tappat kontrollen. Det har hänt mig tidigare när jag fick beskedet. "Du har cancer". "Det är allvarligt". "Vi måste operera dig". Du ropar allt du kan, du skriker dig hes! "NEJ! Jag vill inte!!" Ingen hör dig. Det är tvärtyst och du förstår på läkarnas läpprörelser att du är inkallad till ceremoni. Jag är där på operationsbänken. Alla pratar runt omkring mig, inte med mig. Jag är i en annan tidszon där jag inte har en röst. Jag infinner mig. Jag uthärdar. Jag läker. Om och om igen. Jag har samlat en hög av smulor. Där är kakor och annat sött -smulor och kanter. En fin liten hög som får symbolisera olika minnen ur mitt liv. Smulorna är oviktiga en och en, men tillsammans utgör de en fin liten historia. Om tiden som var innan, Såklart också om smulorna under tiden. Inte att förglömma, där finns smulor från sen nutid. Jag önskar jag hade en gammal kakburk att hamstra allt i. Likt Farbror Frippes skafferi. Alla smulor har sin story och jag ska försöka vårda dem.
Japp! Här är jag. Kvar i mitt hus, med mitt jobb och med allt som tidigare var förknippat med mig. Jag hade en gång cancer men den har lämnat mig nu. Inget är kvar, annat än gamla dammiga minnen. Ganska många ärr också för den delen... "The new me" har varit en kamp. Att inte bli bitter, att hålla sig positiv. Just DET har jag inte haft några problem med, men några efterdyningar har varit svåra att förutse. Jag har idag svårt att identifiera mig som f.d. cancerpatient eftersom jag inte ens fattar att jag hade cancer där ett tag. Ingen belastar mig med gamla sjukdomsminnen... allt har fokus på framtiden vilket såklart är bra. Tokig som jag är försöker jag bara vara den jag var innan. Det kräver sin kvinna, men jag vill investera i det. Jag återkommer med resultat.

Det var inte min tur...

Cancer has left the building... Kommentera
Japp! Här är jag. Kvar i mitt hus, med mitt jobb och med allt som tidigare var förknippat med mig. Jag hade en gång cancer men den har lämnat mig nu. Inget är kvar, annat än gamla dammiga minnen. Ganska många ärr också för den delen... "The new me" har varit en kamp. Att inte bli bitter, att hålla sig positiv. Just DET har jag inte haft några problem med, men några efterdyningar har varit svåra att förutse. Jag har idag svårt att identifiera mig som f.d. cancerpatient eftersom jag inte ens fattar att jag hade cancer där ett tag. Ingen belastar mig med gamla sjukdomsminnen... allt har fokus på framtiden vilket såklart är bra. Tokig som jag är försöker jag bara vara den jag var innan. Det kräver sin kvinna, men jag vill investera i det. Jag återkommer med resultat.
I sommar var det treårs"jubileum". Känns som en evighet sedan och helt galet vad mycket jag gått igenom på denna tid. Det senaste halvåret har dock varit förskonat från "sjukdom". Jag jobbar heltid sedan ett år tillbaka. Jag har inte känt mig sjuk, inte heller har jag haft några läkarbesök. Det senaste besöket jag hade var till Plastikkirurgen som tatuerade/pigmenterade mina bröstvårtor. Tyvärr verkar färgen inte alls vilja fästa sig, trots tre försök. Jag funderar nu på att söka mig till en estetisk klinik som kanske har bättre förutsättningar att tatuera färgen mer permanent. Det är verkligen inget jag stör mig på, samtidigt vet jag att det är ett "steg" i rekonstruktionen. Sjukdomen bleknar... precis som det ska vara!

Tre år... jag kravlar mig vidare!

Reflektion Kommentera
I sommar var det treårs"jubileum". Känns som en evighet sedan och helt galet vad mycket jag gått igenom på denna tid. Det senaste halvåret har dock varit förskonat från "sjukdom". Jag jobbar heltid sedan ett år tillbaka. Jag har inte känt mig sjuk, inte heller har jag haft några läkarbesök. Det senaste besöket jag hade var till Plastikkirurgen som tatuerade/pigmenterade mina bröstvårtor. Tyvärr verkar färgen inte alls vilja fästa sig, trots tre försök. Jag funderar nu på att söka mig till en estetisk klinik som kanske har bättre förutsättningar att tatuera färgen mer permanent. Det är verkligen inget jag stör mig på, samtidigt vet jag att det är ett "steg" i rekonstruktionen. Sjukdomen bleknar... precis som det ska vara!