Jag fortsätter att drömma. Jag blottar mitt ärr och senaste drömmen var jag i ett badhus. Av någon anledning skulle jag gå genom lokalen naken. Jag höll handen för mitt ärr och det bröst som inte längre finns där, fullt medveten om att alla såg. Det är märkligt att jag känner mig så trasig - att jag tror att alla ser att jag är "halv". Eller så handlar allt bara om mig själv och min självbild. Bara det att fundera över årets bikini ger mig ångest.

Om allt vore annorlunda.

Drömmar... del II

Efter operationen... En kommentar
Jag fortsätter att drömma. Jag blottar mitt ärr och senaste drömmen var jag i ett badhus. Av någon anledning skulle jag gå genom lokalen naken. Jag höll handen för mitt ärr och det bröst som inte längre finns där, fullt medveten om att alla såg. Det är märkligt att jag känner mig så trasig - att jag tror att alla ser att jag är "halv". Eller så handlar allt bara om mig själv och min självbild. Bara det att fundera över årets bikini ger mig ångest.

Om allt vore annorlunda.
Ännu en kallelse har nått mig. Den kommer från Bröstmottagningen som hade ansvaret för att meddela mig cancerbeskedet samt där jag opererades den 30 juni 2015. Den som gav mig cancerbeskedet var en kvinna. Hon gjorde det inte bra - även om det går att diskutera huruvida man kan lämna ett besked om cancer på ett "bra" sätt. Jag hävdar att det går. Min läkare såg ut som sju svåra år och hundra sorger. Jag kunde se på hela hennes väsen att jag skulle få ett negativt besked. Det må vara hänt, inga besked om sjukdomar kan vara trevliga att avisera. Det som dock fastnade var hennes idoga övertygelse om att bröstrekonstruktion minsann inte var nödvändigt. Ett par minuter efter att jag fått veta att jag hade drabbats. Jag var inte alls mottaglig. Inte det minsta. Hennes läppar flaxade framför mig och spydde ut en massa nonsens som jag hade svårt att ta in. Men jag minns att hon pratade om att jag inte skulle behöva rekonstruera mig. Många kvinnor avstår från det... bla, bla, bla. Från dag ett har jag varit helt säker på att jag vill rekonstruera det bröst jag förlorade. Därmed kändes läkarens mässande inte applicerbart på mig. Men hon bara malde på. Non pardon. Sedan den stunden har jag känt någon form av behov att försvara mig. Att jag vill återskapa det som en gång varit jag. Att få känna mig hel. Nu är jag trasig... en kvinna som saknar sitt bröst på alla sätt och vis. När jag besökte Plastikkirurgen för ett par veckor sedan stod jag således i en försvarsställning - jag skulle argumentera för mina operationer. Det var helt onödigt, de förstod helt och fullt att jag vill göra en profylaktisk mastektomi av mitt kvarvarande bröst. Jag frågade dem om formalia och de berättade att Bröstmottagningen ska få svara på remissen. Men jag fick oxå veta att de ytterst sällan går emot det plastik förespråkar - profylaktisk rekonstruktion i mitt fall. Men vad händer... veckorna går och så kommer det ett brev. En kallelse. En tid för att möta kvinnan som meddelade mig att jag hade cancer. Som jag hoppats på att få slippa träffa. Av detta kan jag endast utläsa att hon har synpunkter på mina önskemål om att ta bort mitt friska bröst. Än en gång fördröjer hon min process. Från att ha klantat bort mina genetiska tester och förhalat processen med drygt tre kvartal är hon åter igen i farten och drar i handbromsen. HON vill träffa mig. Fyra veckor sedan jag var på plastik, kallelse till möte om två veckor. Där tappade vi just ett par månader. TACK. Supertack. Jag känner mig arg och ilsken - jag tror att jag kommer att ha taggarna utåt på det möte hon initierat. Dags för henne att ännu en gång trampa i klaveret och såra mig? Den som lever får se... Hugs.

Förseningar....

Rekonstruktion En kommentar
Ännu en kallelse har nått mig. Den kommer från Bröstmottagningen som hade ansvaret för att meddela mig cancerbeskedet samt där jag opererades den 30 juni 2015. Den som gav mig cancerbeskedet var en kvinna. Hon gjorde det inte bra - även om det går att diskutera huruvida man kan lämna ett besked om cancer på ett "bra" sätt. Jag hävdar att det går. Min läkare såg ut som sju svåra år och hundra sorger. Jag kunde se på hela hennes väsen att jag skulle få ett negativt besked. Det må vara hänt, inga besked om sjukdomar kan vara trevliga att avisera. Det som dock fastnade var hennes idoga övertygelse om att bröstrekonstruktion minsann inte var nödvändigt. Ett par minuter efter att jag fått veta att jag hade drabbats. Jag var inte alls mottaglig. Inte det minsta. Hennes läppar flaxade framför mig och spydde ut en massa nonsens som jag hade svårt att ta in. Men jag minns att hon pratade om att jag inte skulle behöva rekonstruera mig. Många kvinnor avstår från det... bla, bla, bla. Från dag ett har jag varit helt säker på att jag vill rekonstruera det bröst jag förlorade. Därmed kändes läkarens mässande inte applicerbart på mig. Men hon bara malde på. Non pardon. Sedan den stunden har jag känt någon form av behov att försvara mig. Att jag vill återskapa det som en gång varit jag. Att få känna mig hel. Nu är jag trasig... en kvinna som saknar sitt bröst på alla sätt och vis. När jag besökte Plastikkirurgen för ett par veckor sedan stod jag således i en försvarsställning - jag skulle argumentera för mina operationer. Det var helt onödigt, de förstod helt och fullt att jag vill göra en profylaktisk mastektomi av mitt kvarvarande bröst. Jag frågade dem om formalia och de berättade att Bröstmottagningen ska få svara på remissen. Men jag fick oxå veta att de ytterst sällan går emot det plastik förespråkar - profylaktisk rekonstruktion i mitt fall. Men vad händer... veckorna går och så kommer det ett brev. En kallelse. En tid för att möta kvinnan som meddelade mig att jag hade cancer. Som jag hoppats på att få slippa träffa. Av detta kan jag endast utläsa att hon har synpunkter på mina önskemål om att ta bort mitt friska bröst. Än en gång fördröjer hon min process. Från att ha klantat bort mina genetiska tester och förhalat processen med drygt tre kvartal är hon åter igen i farten och drar i handbromsen. HON vill träffa mig. Fyra veckor sedan jag var på plastik, kallelse till möte om två veckor. Där tappade vi just ett par månader. TACK. Supertack. Jag känner mig arg och ilsken - jag tror att jag kommer att ha taggarna utåt på det möte hon initierat. Dags för henne att ännu en gång trampa i klaveret och såra mig? Den som lever får se... Hugs.