Förra veckan hade jag ett återbesök på avdelningen för klinisk onkologisk genetik på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag hade träffat Stefanos tidigare och konstaterat att han är en detaljernas man. Jag var också förberedd på att få veta vilken av mina genuppsättningar som har mutationen för bröstcancer... men beskedet blev att man inte kunde konstatera någon sådan avvikelse hos mig. Inga bevis alltså. Jag har alltså sällat mig till de få som drabbas av bröstcancer, dvs 1 av 10 vanliga dödliga kvinnliga. Beaktat mitt släktträd så räknas nu min risk upp väsentligt, den fördubblas genom att min syster samt andra släktingar drabbats av samma diagnos. En alert för mina släktingar att vara extra vaksamma. Men för egen del finns inga indikationer på att jag kommer att drabbas av cancer igen. Jag har hela tiden trott och tänkt att jag skulle vara bärare av den genetiska mutationen vilket gjort mig ganska säker på framtida rekonstruktion etc. NU har jag ett annat läge. Jag bär inte anlaget... ska jag då ändå utsätta mig för den bilaterala operationen som såklart innebär dubbelt så stort ingrepp och risk för komplikationer. Inget beslut är fattat - om två veckor har jag tid för återbesök hos plastikkirurgimottagningen för att få lista alla plus o minus. Sen är bollen i rullningen... KRAM.

När fakta redovisats...

Rekonstruktion Kommentera
Förra veckan hade jag ett återbesök på avdelningen för klinisk onkologisk genetik på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag hade träffat Stefanos tidigare och konstaterat att han är en detaljernas man. Jag var också förberedd på att få veta vilken av mina genuppsättningar som har mutationen för bröstcancer... men beskedet blev att man inte kunde konstatera någon sådan avvikelse hos mig. Inga bevis alltså. Jag har alltså sällat mig till de få som drabbas av bröstcancer, dvs 1 av 10 vanliga dödliga kvinnliga. Beaktat mitt släktträd så räknas nu min risk upp väsentligt, den fördubblas genom att min syster samt andra släktingar drabbats av samma diagnos. En alert för mina släktingar att vara extra vaksamma. Men för egen del finns inga indikationer på att jag kommer att drabbas av cancer igen. Jag har hela tiden trott och tänkt att jag skulle vara bärare av den genetiska mutationen vilket gjort mig ganska säker på framtida rekonstruktion etc. NU har jag ett annat läge. Jag bär inte anlaget... ska jag då ändå utsätta mig för den bilaterala operationen som såklart innebär dubbelt så stort ingrepp och risk för komplikationer. Inget beslut är fattat - om två veckor har jag tid för återbesök hos plastikkirurgimottagningen för att få lista alla plus o minus. Sen är bollen i rullningen... KRAM.
I princip varje natt drömmer jag om mitt liv som jag lever det nu. Livet med vänsterbröst och med ett stort bulligt ärr där mitt högra en gång satt. Jag drömmer om olika scenarion där jag hamnar i situationer som blottar "min situation". Den senaste veckan har allt detta accelererat - kanske känner jag att någonting är på G. Information, beslutsfattande och sådant som kommer att påverka min framtid för alltid. Jag är inte rädd. Jag är rädd. Ungefär så.

En dag i sänder med en tro om att allt snart är över - bara sådär. Jag känner mig bara så ofattbart trött mentalt. Jag sover men blir inte pigg... en walking enbröstad zombie! Det tar på krafterna att försöka hålla igång med pendling, jobb och humöret och det är ju säkert helt i sin ordning. Många skulle säkert sjukskriva sig men jag känner mig ändå inte sjuk... bara sömnig och lite slö. Min man borde fan ha tapperhetsmedalj för att han står ut med mig. Kanske ser också han ljuset i tunneln och att vi kommer ur detta om inte allt för lång tid framöver. Utan honom är jag inget, så är det bara.

Kram.

Drömmar...

Reflektion Kommentera
I princip varje natt drömmer jag om mitt liv som jag lever det nu. Livet med vänsterbröst och med ett stort bulligt ärr där mitt högra en gång satt. Jag drömmer om olika scenarion där jag hamnar i situationer som blottar "min situation". Den senaste veckan har allt detta accelererat - kanske känner jag att någonting är på G. Information, beslutsfattande och sådant som kommer att påverka min framtid för alltid. Jag är inte rädd. Jag är rädd. Ungefär så.

En dag i sänder med en tro om att allt snart är över - bara sådär. Jag känner mig bara så ofattbart trött mentalt. Jag sover men blir inte pigg... en walking enbröstad zombie! Det tar på krafterna att försöka hålla igång med pendling, jobb och humöret och det är ju säkert helt i sin ordning. Många skulle säkert sjukskriva sig men jag känner mig ändå inte sjuk... bara sömnig och lite slö. Min man borde fan ha tapperhetsmedalj för att han står ut med mig. Kanske ser också han ljuset i tunneln och att vi kommer ur detta om inte allt för lång tid framöver. Utan honom är jag inget, så är det bara.

Kram.
Idag kom kallelsen som jag väntat på så länge. Över ett halvår faktiskt. Ett läkarbesök som ska ge alla svar på frågorna som jag och min släkt ställt oss de senaste åren - är vi bärare av en elak mutation som gör oss extra mottagliga för cancer? Då pratar vi inte bara om bröstcancer utan även äggstockscancer. Därtill även kryddan "annan cancer i tarmarna". Utöver det är jag även under luppen för nya markörer för bröstcancer, dvs. att jag givit mitt godkännande att ta reda på om jag bär andra anlag för exempelvis hjärntumör etc. Läkaren vid onko-genetiska var såklart väldigt noggrann med att tala om alla aspekter - att jag eventuellt skulle få information som jag inte vill ha. Å andra sidan - om jag bär genen är det väl lika bra att vara observant på den? Min största ångest genom min cancerresa har varit insikten att min resa endast är en extremt liten del i ett större system. Väntrummet till strålningen fylls på med nya du & jag varje vecka - barn, ungdomar, vuxna och äldre. Utan avbrott. Cancern matar in nya medlemmar i "sekten" oavbrutet och det finns inget egentligt ljus i tunneln. Sekten växer varje dag trots all forskning. Min dotter på 12 år och jag har såklart talat om framtiden och hur hennes prognos ser ut... jag har dyrt och heligt bedyrat att cancern ska vara utrotad tills den dagen hon är aktuell för mammografi. Innerst inne hoppas jag såklart att mina blodprover ska leda till mirakulösa upptäckter... hur långt borta från svaret kan vi egentligen vara? Mitt möte med onkogenetiska kommer dock ge mig nya frågeställningar att ta itu med; 1. om jag inte är bärare, ska jag då ändå operera bort mitt andra bröst? 2. om jag är bärare, hur gör jag då med äggstockar osv.? 3.vad gör jag om jag får veta att jag även har anlag för annan cancer? Om knappt två veckor har jag ny information att processa. Håll tummarna. För vad vet jag inte... men för säkerhets skull tänker jag. :-)

Dags att lägga korten på bordet...

Rekonstruktion En kommentar
Idag kom kallelsen som jag väntat på så länge. Över ett halvår faktiskt. Ett läkarbesök som ska ge alla svar på frågorna som jag och min släkt ställt oss de senaste åren - är vi bärare av en elak mutation som gör oss extra mottagliga för cancer? Då pratar vi inte bara om bröstcancer utan även äggstockscancer. Därtill även kryddan "annan cancer i tarmarna". Utöver det är jag även under luppen för nya markörer för bröstcancer, dvs. att jag givit mitt godkännande att ta reda på om jag bär andra anlag för exempelvis hjärntumör etc. Läkaren vid onko-genetiska var såklart väldigt noggrann med att tala om alla aspekter - att jag eventuellt skulle få information som jag inte vill ha. Å andra sidan - om jag bär genen är det väl lika bra att vara observant på den? Min största ångest genom min cancerresa har varit insikten att min resa endast är en extremt liten del i ett större system. Väntrummet till strålningen fylls på med nya du & jag varje vecka - barn, ungdomar, vuxna och äldre. Utan avbrott. Cancern matar in nya medlemmar i "sekten" oavbrutet och det finns inget egentligt ljus i tunneln. Sekten växer varje dag trots all forskning. Min dotter på 12 år och jag har såklart talat om framtiden och hur hennes prognos ser ut... jag har dyrt och heligt bedyrat att cancern ska vara utrotad tills den dagen hon är aktuell för mammografi. Innerst inne hoppas jag såklart att mina blodprover ska leda till mirakulösa upptäckter... hur långt borta från svaret kan vi egentligen vara? Mitt möte med onkogenetiska kommer dock ge mig nya frågeställningar att ta itu med; 1. om jag inte är bärare, ska jag då ändå operera bort mitt andra bröst? 2. om jag är bärare, hur gör jag då med äggstockar osv.? 3.vad gör jag om jag får veta att jag även har anlag för annan cancer? Om knappt två veckor har jag ny information att processa. Håll tummarna. För vad vet jag inte... men för säkerhets skull tänker jag. :-)