Idag var jag på min absolut sista pigmentering av bröstvårtor på Akademiska sjukhuset. Jag har haft världens mest underbara sjukbrorsa som rattat tatueringsapparaten. Vi har delat mycket under denna tid - allt och ingenting. Idag var det sista gången, men jag fick hans kontaktuppgifter så att jag kan maila om det skulle vara så att det blekar allt för mycket. Jag har blivit pigmenterad vid totalt tre tillfällen och det vill inte riktigt bita. Idag bytte vi färg till en mörkare för att se om det blir mer beständigt. Tack till Simon för all tid du lagt på mig och mina bröstvårtor. <3 På vägen ut hade jag tänkt slinka förbi Onkologen som ligger mittemot Plastik. Inte helt stategiskt läge för oss som är på efterbehandling och helst av allt inte vill gå i närheten av Onko nånsin igen. Hur som helst, på vägen från Plastik mötte jag en person jag känner väldigt ytligt. Han gick arm-i-arm med sin fru... hon smal som en sticka, spypåsen i handen och alldeles askgrå i ansiktet. Jag höll upp dörren för dem, han hälsade med ett leende. Jag vet att hon fick bröstcancer för många år sedan, och vi är jämngamla. Vi har barn i samma ålder. Mitt i livet. Karriär. Företag. Dem på väg in till sitt helvete till vardag, jag just utsläppt på grönbete. Jag tappade det och gick raka vägen till bilen, förbi Onkologen. Inte idag, för helvete. Inte idag.

Jag grät i bilen. Fredag och jag kände mig så dränerad på glädje. Fy fan vad jag inte avundas henne. Det helvete hon går igenom just nu. Hennes man. Barnen. Det är svårt att vara distanserad och tänka på sitt när den andra sidan av verkligheten gör sig påmind. Det kunde ju varit jag?! Jag kom på mig själv att tänka att hon borde ha gått på mammografi mer regelbundet...

Jag gick inte till Onkologen idag för att fråga om min biopsi. Väl hemma loggade jag in på minavårdkontakter.se. Jag tänkte att det kunde vara lika bra att veta, och lika bra som att få ett brev. Några djupa andetag. Den där känslan av att veta att "just nu vet jag ingenting men det kommer att förändras om en liten, liten stund".

Klickade snabbt upp journalen. Yes. Där fanns ett provsvar. Jag läste. Flera gånger faktiskt. Kod 2. Kod 2? Ja, kod 2. Den är ofarlig. Den är icke malign. Det dröjer innan jag stapplar in på Akademiska i samma skick som hon gjorde idag. Om någonsin. Jag hoppas att jag får fortsätta att gå ut genom dörren med lätta steg. Med lite tur vänder jag aldrig någonsin tillbaka. Någonsin. Hejdå Ackis! Jag kommer inte sakna dig.

Men jag kommer tänka på dig, A! <3

Klarhet...

Efterbehandling Kommentera
Idag var jag på min absolut sista pigmentering av bröstvårtor på Akademiska sjukhuset. Jag har haft världens mest underbara sjukbrorsa som rattat tatueringsapparaten. Vi har delat mycket under denna tid - allt och ingenting. Idag var det sista gången, men jag fick hans kontaktuppgifter så att jag kan maila om det skulle vara så att det blekar allt för mycket. Jag har blivit pigmenterad vid totalt tre tillfällen och det vill inte riktigt bita. Idag bytte vi färg till en mörkare för att se om det blir mer beständigt. Tack till Simon för all tid du lagt på mig och mina bröstvårtor. <3 På vägen ut hade jag tänkt slinka förbi Onkologen som ligger mittemot Plastik. Inte helt stategiskt läge för oss som är på efterbehandling och helst av allt inte vill gå i närheten av Onko nånsin igen. Hur som helst, på vägen från Plastik mötte jag en person jag känner väldigt ytligt. Han gick arm-i-arm med sin fru... hon smal som en sticka, spypåsen i handen och alldeles askgrå i ansiktet. Jag höll upp dörren för dem, han hälsade med ett leende. Jag vet att hon fick bröstcancer för många år sedan, och vi är jämngamla. Vi har barn i samma ålder. Mitt i livet. Karriär. Företag. Dem på väg in till sitt helvete till vardag, jag just utsläppt på grönbete. Jag tappade det och gick raka vägen till bilen, förbi Onkologen. Inte idag, för helvete. Inte idag.

Jag grät i bilen. Fredag och jag kände mig så dränerad på glädje. Fy fan vad jag inte avundas henne. Det helvete hon går igenom just nu. Hennes man. Barnen. Det är svårt att vara distanserad och tänka på sitt när den andra sidan av verkligheten gör sig påmind. Det kunde ju varit jag?! Jag kom på mig själv att tänka att hon borde ha gått på mammografi mer regelbundet...

Jag gick inte till Onkologen idag för att fråga om min biopsi. Väl hemma loggade jag in på minavårdkontakter.se. Jag tänkte att det kunde vara lika bra att veta, och lika bra som att få ett brev. Några djupa andetag. Den där känslan av att veta att "just nu vet jag ingenting men det kommer att förändras om en liten, liten stund".

Klickade snabbt upp journalen. Yes. Där fanns ett provsvar. Jag läste. Flera gånger faktiskt. Kod 2. Kod 2? Ja, kod 2. Den är ofarlig. Den är icke malign. Det dröjer innan jag stapplar in på Akademiska i samma skick som hon gjorde idag. Om någonsin. Jag hoppas att jag får fortsätta att gå ut genom dörren med lätta steg. Med lite tur vänder jag aldrig någonsin tillbaka. Någonsin. Hejdå Ackis! Jag kommer inte sakna dig.

Men jag kommer tänka på dig, A! <3
När jag fick bröstcancer och sedermera också valde att genomgå en profylaktisk rekonstruktion (jag tog bort mitt friska bröst) så hade jag i åtanke att aldrig mer behöva oroa mig för tumörer. Risken är minimal. Och på riktigt MINIMAL. Jag har inte större sannolikhet än någon annan utan bröstcancergenen BRCA att få bröstcancer igen. Skönt så. Men så dök den där ärtan upp. Precis under mitt operationsärr på mitt f.d. sjuka bröst. I min gamla hud, väldigt ytligt. En liten ärta som syns med blotta ögat.

Vad ska man tänka och tro? Näh, det kan väl inte vara något? Vad är oddsen liksom. Men så är det ju en knöl där. Som en ärta. En ärta i bröstet kan väl ändå inte vara bra...? Så jag var som sagt på kontroll och i torsdags var det dags för screening. Jag fick klämma in mina stackars nya och inte så töjbara bröst in i maskinen. Sen blev det ultraljud. Sen kom läkaren in. Han ville göra en finnålsbiopsi, dvs. ta ett vävnadsprov ur "tumören" med en lång nål. Han grävde runt utan bedövning. Det kändes inte mycket, jag har inte så mkt känsel i mina nya bröst.

Nu är det väntan på provsvar. Huvudet håller sig inte i schack - det är berg och dalbana varje dag. Det går inte att parera de häftiga svängarna. Det är bara att åka med och intala sig själv att det kommer att gå bra. Så lever jag nu. Med hopp såklart, men dubbelt så mycket oro i kroppen över något som jag inte alls har kontroll över...

Jag hoppas att jag får besked nästa vecka och att det såklart är positivt. Något annat har jag inte haft ork att förbereda mig för. Det är bra så. En sak i sänder, en dag i taget.

Biopsi och sådant...

Återhämtning... Kommentera
När jag fick bröstcancer och sedermera också valde att genomgå en profylaktisk rekonstruktion (jag tog bort mitt friska bröst) så hade jag i åtanke att aldrig mer behöva oroa mig för tumörer. Risken är minimal. Och på riktigt MINIMAL. Jag har inte större sannolikhet än någon annan utan bröstcancergenen BRCA att få bröstcancer igen. Skönt så. Men så dök den där ärtan upp. Precis under mitt operationsärr på mitt f.d. sjuka bröst. I min gamla hud, väldigt ytligt. En liten ärta som syns med blotta ögat.

Vad ska man tänka och tro? Näh, det kan väl inte vara något? Vad är oddsen liksom. Men så är det ju en knöl där. Som en ärta. En ärta i bröstet kan väl ändå inte vara bra...? Så jag var som sagt på kontroll och i torsdags var det dags för screening. Jag fick klämma in mina stackars nya och inte så töjbara bröst in i maskinen. Sen blev det ultraljud. Sen kom läkaren in. Han ville göra en finnålsbiopsi, dvs. ta ett vävnadsprov ur "tumören" med en lång nål. Han grävde runt utan bedövning. Det kändes inte mycket, jag har inte så mkt känsel i mina nya bröst.

Nu är det väntan på provsvar. Huvudet håller sig inte i schack - det är berg och dalbana varje dag. Det går inte att parera de häftiga svängarna. Det är bara att åka med och intala sig själv att det kommer att gå bra. Så lever jag nu. Med hopp såklart, men dubbelt så mycket oro i kroppen över något som jag inte alls har kontroll över...

Jag hoppas att jag får besked nästa vecka och att det såklart är positivt. Något annat har jag inte haft ork att förbereda mig för. Det är bra så. En sak i sänder, en dag i taget.