Mer om mitt ingrepp...

Kommentera
Två och en halv vecka har nu gått sedan operationen. Minns allt som i ett töcken men ändå glasklart. Jag kände mig ganska cool inför själva ingreppet men när jag rullades in i operationssalen så fick jag... kalla fötter. Ett helt rum fullt av människor som småpratade denna måndag morgon. En alldeles vanlig måndag men för mig så otroligt "jobbig". Jag visste att jag skulle sövas och det länge. 6-8 timmar hade jag hört talas om. Det blev dryga 10 timmar... och jag var inte särskilt piggelin därefter. Rösten var sjukt svag men jag var vid liv. Så lycklig den där måndagen. Maken var såklart där vid min sida. Min stora kärlek. Jag kan inte ens föreställa mig hur han kände under timmarna jag var sövd.

Jag rullades så småningom in på mitt rum och när jag väl var där kändes allt under kontroll. Det är först nu... ett par veckor efteråt som jag inser vad jag gått igenom. Värsta operationen.