KommenteraIgår fick jag ett samtal från plastikkirurgen. En kvinna ursäktade sig att jag inte hade fått en kallelse men hon lät meddela att min operation nu hade ett datum. 5 september. Om dryga två veckor. Jag blev iskall. Hon frågade om det fanns några hinder men jag kunde inte komma på några - annat än att jag inte känner mig förberedd.
Jag sa att jag var rädd. Hon sa; "Nej, det ska du inte vara. Det här är ju spännande!".
Vi lade på. Sen snurrade det rejält i huvudet. Jag grät en skvätt. Sen samlade jag ihop mig som jag allt som oftast gör när saker och ting tenderar att bli kaos. Klart som fasiken att det är dags nu... det är bara att riva av det där jäkla tråkiga plåstret! Det ska AV, ju förr desto bättre.
Idag fick jag tid att gå i skogen en stund och reflektera. På min väg snubblade jag över kantareller. I mängder. Ni vet, en riktig redig härva med gult guld. Jag packade nävarna fulla, sen fick jag gå hem och hämta stövlar och påse.
Ikväll njuter jag av fredagen och är sentimental över den fina sommar vi fick, jag och min familj. Våra katter. Släkt och vänner. Min älskling. Våra barn. Tacksam är ett ord som återkommer.
Kram.