KommenteraNu har jag passerat ettårsgränsen. Ett år sedan mitt cancerbesked, ett år sedan jag tvingades operera bort ett av mina bröst. Jag minns dagen för operation helt glasklart. Min älskade frågade mig precis innan operation om han skulle fotografera mig och mina bröst som jag såg ut där och då. Mitt svar var NEJ! På något sätt hade jag sagt farväl redan och ville inte längre ha några minnen som knöt an till det som snart skulle vara historia. Jag minns faktiskt inte hur mitt bröst såg ut - det som de så kategoriskt tog från mig.
Idag finns bara ett stort ärr och en hård förhårdnad där det satt för dryga året sedan. Och som jag känner mig stympad. Denna sommar har jag känt mig så extremt besvärad - min protes har jag hatat så innerligt. Jag ÄR inte tjejen med protes som ska skrubbas var och varannan dag. Jag ÄR inte tjejen som har en tung otymplig grej innanför min BH. När blev det såhär? Nyss var det ju inga problem att välja BH och inte heller något bekymmer att känna sig fin i underkläder. Ja du, idag är du en annan kvinna. En med ett förlorat bröst och ärr därefter. Inte alls något jag kan förlika mig med och jag känner mig så otroligt obekväm med den sits jag hamnat i.
Jag väntar nu på kallelsen till plastikkirurgin. Planen är att jag ska opereras i tio timmar för att åstadkomma en diep lambå på mina båda bröst. Det betyder att man ska ta kroppsegen vävnad från buk och lår och rekonstruera nya bröst på båda sidorna. Nya tits och nya ärr på kroppen. Jag är faktiskt ordentligt orolig. Inte så mycket för smärtan för den kan jag med all säkerhet hantera. Mer oroad för lång nedsövning. Men såklart att det måste gå bra - jag har bestämt mig för dessa operationer för länge sedan. Nu ska jag bara passera dem och lägga dem till min historik. Sen hoppas jag att denna förbannade cancerresa är ett minne blott. Jag vill ju bara leva. Och älska.