Då har jag strålats i en vecka - varje dag på den där dystra mottagningen med andra cancerpatienter. Dagarna sniglar sig fram.
Själva strålningen är ganska odramatisk - bara att infinna sig, slänga av sig kläderna och hoppa upp på britsen. I början var jag så fokuserad på att ligga blickstilla att det var snudd på omöjligt. Helt plötsligt fick benen lust att rycka lite... och armen som domnade. Nu går det bättre. Jag fokuserar på en fläck i taket medan maskinerna snurrar och burrar.
Efter strålningen hettar huden en aning - ungefär som när man suttit för länge i solen. Till behandlingen hör en kortisonsalva som man ska smörja sig med dagligen.
Två veckor kvar av grillningen, sen är jag klar med strålningen. Sen är det dags för resten med att återställa och rekonstruera men det lär dröja... :-(