En av mina största fasor innan operationen handlade om det kosmetiska. HUR skulle jag se ut och HUR skulle jag stå ut? DET, mina vänner, var det sista jag tänkte på efter min operation. Där mitt högra bröst tidigare funnits fanns nu kompresser, dränage och bomullsrullar av nåt slag som kändes allt annat än behagliga. Trots det så kunde jag inte känna något. Inget annat än lättnad. Jag funderade lite kring var mitt bröst nu fanns - i en soptunna? På ett labb? I en burk med konserveringsmedel? Inga läskiga tankar, bara konstaterande och reflekterande.
Jag var nu i en sjukbädd och kände mig trött och tillfreds. Sjasade iväg maken som tappert funnits vid min sida genom min operation. Han lämnade motvilligt, men han behövde åka hem och vila. Jag laddade med bubbelvatten och Ernst på TV. Efter Ernst fastnade jag framför en film... Brad Pitt var med i huvudrollen och jag kom på mig själv med att konstatera att jag för första gången på lääänge kollade på film utan att somna. Kanske hög på livet... eller kanske som min syster konstaterat efter sin bröstoperation - hon kände sig piggare utan cancercellerna. Jag hade i vilket fall svårt att somna. Dels var bädden allt annat än vänlig mot min rygg som kändes mörbultad efter operationen, dels var det livat i korridoren. En annan bröstpatient fick komplikationer och hämtades med ambulans till det stora sjukhuset i stan där dygnetrunt-läkarvård fanns på plats. Sen mitt i natten kom nattsköterskorna och "smög" med ficklampor för att kolla till mig och mitt dränage. Kort därefter anlände väktarna som gjorde rond - tydligen i stålhättade armyboots som ekade i sjukhusgången. Jag tror jag sov mellan kl 03 och 05. Sen vaknade jag av jävelusisk ryggvärk. En masektomipatient kan nämligen inte sova så obehindrat som man är van vid. På sidan eller magen funkar INTE. ALLS.
Jag och min Uni-Tit vaknade således knappt utsövda men tacksamma. Åka hem nu?