Väntan...

Kommentera
Att vänta visade sig vara en svår övning. Tre veckor till mitt operationsdatum, inget annat att göra än att räkna ned. Vi hade vår Greklandsresa inbokad sedan länge, och såklart tänkte vi oss att åka på denna semester trots allt. Som dottern sa; "Vi får låtsas att du är frisk, mamma. Vi ska inte vara ledsna denna vecka!" Vi kom iväg och jag tror att det var bra - riktigt bra. Ändå så red ångesten mig konstant. Jag uppskattar pauserna utan cancerångest till 15-minutersintervaller. Under 10-15 minuter kunde jag ibland koppla bort/av tankarna på CANCER och vad som väntade mig. Men inte längre stunder än så. Jag låg på stranden och försökte se om där fanns någon medsyster. En av de första dagarna såg jag en kvinna som för övrigt var i sällskap med en av Sveriges kändaste kockar. Hon låg på stranden och läste en bok som hette "Jag vill fan leva" av Karin Björkegren Jones. Där och då gjorde jag denna kvinna till min medsyster - hon hade säkert haft bröstcancer och titta på henne nu... så snygg o ingen kan ana något (mer än jag förstås). Ett halmstrå, lite tröst. Men så höll jag på i en hel vecka och räknade dagar. Att läsa en bok var snudd på omöjligt - koncentrationen var obefintlig. Jag som hade bunkrat upp med böcker precis som tidigare år, men de blev liggande. De flesta av dem, iallafall.
 
En vecka gick ändå fort och hemkomsten innebar ett pinnhål närmare det där som kändes så avlägset och främmande. OPERATION!