Idag var jag på min absolut sista pigmentering av bröstvårtor på Akademiska sjukhuset. Jag har haft världens mest underbara sjukbrorsa som rattat tatueringsapparaten. Vi har delat mycket under denna tid - allt och ingenting. Idag var det sista gången, men jag fick hans kontaktuppgifter så att jag kan maila om det skulle vara så att det blekar allt för mycket. Jag har blivit pigmenterad vid totalt tre tillfällen och det vill inte riktigt bita. Idag bytte vi färg till en mörkare för att se om det blir mer beständigt. Tack till Simon för all tid du lagt på mig och mina bröstvårtor. <3 På vägen ut hade jag tänkt slinka förbi Onkologen som ligger mittemot Plastik. Inte helt stategiskt läge för oss som är på efterbehandling och helst av allt inte vill gå i närheten av Onko nånsin igen. Hur som helst, på vägen från Plastik mötte jag en person jag känner väldigt ytligt. Han gick arm-i-arm med sin fru... hon smal som en sticka, spypåsen i handen och alldeles askgrå i ansiktet. Jag höll upp dörren för dem, han hälsade med ett leende. Jag vet att hon fick bröstcancer för många år sedan, och vi är jämngamla. Vi har barn i samma ålder. Mitt i livet. Karriär. Företag. Dem på väg in till sitt helvete till vardag, jag just utsläppt på grönbete. Jag tappade det och gick raka vägen till bilen, förbi Onkologen. Inte idag, för helvete. Inte idag.

Jag grät i bilen. Fredag och jag kände mig så dränerad på glädje. Fy fan vad jag inte avundas henne. Det helvete hon går igenom just nu. Hennes man. Barnen. Det är svårt att vara distanserad och tänka på sitt när den andra sidan av verkligheten gör sig påmind. Det kunde ju varit jag?! Jag kom på mig själv att tänka att hon borde ha gått på mammografi mer regelbundet...

Jag gick inte till Onkologen idag för att fråga om min biopsi. Väl hemma loggade jag in på minavårdkontakter.se. Jag tänkte att det kunde vara lika bra att veta, och lika bra som att få ett brev. Några djupa andetag. Den där känslan av att veta att "just nu vet jag ingenting men det kommer att förändras om en liten, liten stund".

Klickade snabbt upp journalen. Yes. Där fanns ett provsvar. Jag läste. Flera gånger faktiskt. Kod 2. Kod 2? Ja, kod 2. Den är ofarlig. Den är icke malign. Det dröjer innan jag stapplar in på Akademiska i samma skick som hon gjorde idag. Om någonsin. Jag hoppas att jag får fortsätta att gå ut genom dörren med lätta steg. Med lite tur vänder jag aldrig någonsin tillbaka. Någonsin. Hejdå Ackis! Jag kommer inte sakna dig.

Men jag kommer tänka på dig, A! <3

Klarhet...

Efterbehandling Kommentera
Idag var jag på min absolut sista pigmentering av bröstvårtor på Akademiska sjukhuset. Jag har haft världens mest underbara sjukbrorsa som rattat tatueringsapparaten. Vi har delat mycket under denna tid - allt och ingenting. Idag var det sista gången, men jag fick hans kontaktuppgifter så att jag kan maila om det skulle vara så att det blekar allt för mycket. Jag har blivit pigmenterad vid totalt tre tillfällen och det vill inte riktigt bita. Idag bytte vi färg till en mörkare för att se om det blir mer beständigt. Tack till Simon för all tid du lagt på mig och mina bröstvårtor. <3 På vägen ut hade jag tänkt slinka förbi Onkologen som ligger mittemot Plastik. Inte helt stategiskt läge för oss som är på efterbehandling och helst av allt inte vill gå i närheten av Onko nånsin igen. Hur som helst, på vägen från Plastik mötte jag en person jag känner väldigt ytligt. Han gick arm-i-arm med sin fru... hon smal som en sticka, spypåsen i handen och alldeles askgrå i ansiktet. Jag höll upp dörren för dem, han hälsade med ett leende. Jag vet att hon fick bröstcancer för många år sedan, och vi är jämngamla. Vi har barn i samma ålder. Mitt i livet. Karriär. Företag. Dem på väg in till sitt helvete till vardag, jag just utsläppt på grönbete. Jag tappade det och gick raka vägen till bilen, förbi Onkologen. Inte idag, för helvete. Inte idag.

Jag grät i bilen. Fredag och jag kände mig så dränerad på glädje. Fy fan vad jag inte avundas henne. Det helvete hon går igenom just nu. Hennes man. Barnen. Det är svårt att vara distanserad och tänka på sitt när den andra sidan av verkligheten gör sig påmind. Det kunde ju varit jag?! Jag kom på mig själv att tänka att hon borde ha gått på mammografi mer regelbundet...

Jag gick inte till Onkologen idag för att fråga om min biopsi. Väl hemma loggade jag in på minavårdkontakter.se. Jag tänkte att det kunde vara lika bra att veta, och lika bra som att få ett brev. Några djupa andetag. Den där känslan av att veta att "just nu vet jag ingenting men det kommer att förändras om en liten, liten stund".

Klickade snabbt upp journalen. Yes. Där fanns ett provsvar. Jag läste. Flera gånger faktiskt. Kod 2. Kod 2? Ja, kod 2. Den är ofarlig. Den är icke malign. Det dröjer innan jag stapplar in på Akademiska i samma skick som hon gjorde idag. Om någonsin. Jag hoppas att jag får fortsätta att gå ut genom dörren med lätta steg. Med lite tur vänder jag aldrig någonsin tillbaka. Någonsin. Hejdå Ackis! Jag kommer inte sakna dig.

Men jag kommer tänka på dig, A! <3