Så är det dags att lämna bort en del av min kropp som jag älskat och varit mycket tillfreds med, men som nu enligt läkarna är belamrad med cancerceller. Utan att jag märkt något. Jag har ammat med dem med glädje. Helt utan komplex eller andra issues. Så är det dags att säga farväl till en av dessa två då röntgenbilderna visat på elaka celler. Man kan tänka sig att beslutet skulle vara problemfritt men när man aldrig känt av cancern så blir det mer ambivalent. Varför hugga av något som funkar? Vi tog ett extra besök med kirurgen för att förstå - varför hela bröstet och inte delar av det som är standard?
En grekisk kirurg tog sig tiden att berätta för oss. Mina cancerceller hade spridit sig så mycket att det inte gick att rädda mitt bröst på ett "snyggt" vis. Och när det väl är dags för rekonstruktion så jobbar de hellre hellre med ett blankt ark - dvs. att börja på nåt helt nytt än att bygga upp något med onödig ärrvävnad. Plus att det i mitt stadie nu var osäkert vilken fortsatt behandling jag skulle behöva. OM man väljer bröstbevarande kirurgi och sedan efter operationen upptäcker tumörer så är det bättre att slippa stråla ett rekonstrurat bröst. Det skadar mer - orsakar onödig ärrbildning osv.
Så dags för operation.
Narkosläkaren kom på kort visit. Flummig och skön - med tubsockorna upp mot knävecken. Därefter kirurgen med en utländsk praktikant. En grek igen - men en talang utan dess like. En gitarrvirtuos från Hellas. Han skissade snabbt upp ett "lasy s"-cut på mitt bröst för att bevara hud till framtida bröstrekonstruktion. And he did.
Jag promenerade in till mitt operationsbord och mötte i dörrarna en medpatient som just rullades ut. En asiatisk kvinna i 50årsåldern, helt väck av narkosen och med slangar hängandes i munnen. Där och då började jag hulka - snyfta okontrollerat. Det var dags och ingen återvändo.
Men så låg jag där på ett operationsbord med en tjej som var min narkossköterska. Hon småpratade medan hon fixade med narkosmedel och dylikt. Sen droppade det in annat folk - observatörer som skulle lära sig nåt av MIN operation. Och snart var det dags att SOVA. En mask med syrgas. Allt gick så fort - jag hade just vinkat hejdå till min älskade make. Men mitt bröst...??!
Time to Rock´n Roll...
Operationen KommenteraSå är det dags att lämna bort en del av min kropp som jag älskat och varit mycket tillfreds med, men som nu enligt läkarna är belamrad med cancerceller. Utan att jag märkt något. Jag har ammat med dem med glädje. Helt utan komplex eller andra issues. Så är det dags att säga farväl till en av dessa två då röntgenbilderna visat på elaka celler. Man kan tänka sig att beslutet skulle vara problemfritt men när man aldrig känt av cancern så blir det mer ambivalent. Varför hugga av något som funkar? Vi tog ett extra besök med kirurgen för att förstå - varför hela bröstet och inte delar av det som är standard?
En grekisk kirurg tog sig tiden att berätta för oss. Mina cancerceller hade spridit sig så mycket att det inte gick att rädda mitt bröst på ett "snyggt" vis. Och när det väl är dags för rekonstruktion så jobbar de hellre hellre med ett blankt ark - dvs. att börja på nåt helt nytt än att bygga upp något med onödig ärrvävnad. Plus att det i mitt stadie nu var osäkert vilken fortsatt behandling jag skulle behöva. OM man väljer bröstbevarande kirurgi och sedan efter operationen upptäcker tumörer så är det bättre att slippa stråla ett rekonstrurat bröst. Det skadar mer - orsakar onödig ärrbildning osv.
Så dags för operation.
Narkosläkaren kom på kort visit. Flummig och skön - med tubsockorna upp mot knävecken. Därefter kirurgen med en utländsk praktikant. En grek igen - men en talang utan dess like. En gitarrvirtuos från Hellas. Han skissade snabbt upp ett "lasy s"-cut på mitt bröst för att bevara hud till framtida bröstrekonstruktion. And he did.
Jag promenerade in till mitt operationsbord och mötte i dörrarna en medpatient som just rullades ut. En asiatisk kvinna i 50årsåldern, helt väck av narkosen och med slangar hängandes i munnen. Där och då började jag hulka - snyfta okontrollerat. Det var dags och ingen återvändo.
Men så låg jag där på ett operationsbord med en tjej som var min narkossköterska. Hon småpratade medan hon fixade med narkosmedel och dylikt. Sen droppade det in annat folk - observatörer som skulle lära sig nåt av MIN operation. Och snart var det dags att SOVA. En mask med syrgas. Allt gick så fort - jag hade just vinkat hejdå till min älskade make. Men mitt bröst...??!