I torsdags var jag på plats på Akademiska i Uppsala för ny operation. Denna gång var det operation under lokalbedövning vilket jag nog tänkte var i sin ordning. Jag tänkte att ingreppets omfattning och smärta skulle stå i proportion med den bedövning som erbjöds mig.

Jag fick ta på mig landstingets rock, en prickig variant med fickor både bak och fram. Till det ett par sjukt urtvättade mysbyxor. Inget att skriva hem om med andra ord...
Hyggligt snart fick jag knalla upp till operationssalen och hoppa upp på britsen. En ganska absurd känsla när man blir inpaketerad i grönt operationspapper med klister. Fick också en bygel över huvudet så att det blev ett förhänge för mitt ansikte - inget att se med andra ord.
Inget lugnande, ingenting. Väl uppe på operationsbordet med armarna monterade på stativ kunde jag bara blicka rakt upp. Samtidigt hörde jag hur rummet fylldes av sjukvårdspersonal. Jag fick ett sådant deja vu från min operation i september då jag inte somnade av min bedövning och hur jag kunde se ett myller med människor som inte pratade med mig. Det var som att befinna sig i ett ljudisolerat rum och där min röst inte hördes. Denna gång skulle jag dock inte få annat än lokalbedövning och jag skulle inte få somna. Paniken började krypa in under mitt skinn men den kom av sig... när "min" kirurg Dr Drazan skred in i rummet. Äntligen en person som tilltalade mig. Som berättade vad som skulle hända härnäst. Eller nåja, att jag skulle känna ett stick i magen och bröst. Sen sveptes han och två kirurger och två sköterskor med i sitt jobbrus. Jag skulle inte se eller känna något.

Ganska snart vrålade jag av smärta. På min vänstra sida av midjan kändes det som att det pågick en arkeologisk utgrävning utan dess like... jag fick påfyllnad av bedövning vid ett par tillfällen för jag höll på att tuppa av. Jag ÄR smärttålig. Som jag uppfattade det var det en undervisande kirurg plus en "praktiserande kirurg" som jobbade på denna sida. Min Dr Drazan jobbade med mina bröst. Ja, jag var öppen på fyra ställen samtidigt och jag såg ALLT. Precis ALLT. Jag såg mina öppna hudflikar i midjan, jag såg mina blodiga bröst och jag såg hur de skar bort hud från ett av brösten. ALLT reflekterades i lamporna och det fanns inte en chans att jag skulle kunna undvika att se det hela. I en och en halv timme. Vidrigt.

Den operationen ska jag tack och lov aldrig göra mer.

Och hur ser jag ut idag, två dygn senare? Jag har en "bra" och en "mindre bra" sida av midjan. Gissa vilken sida som "praktikanten" jobbade med och som gjorde så satans ont?

Men hörni, jag har två nya nipples! YAY!


Att opereras med lokalbedövning...

Rekonstruktion Kommentera
I torsdags var jag på plats på Akademiska i Uppsala för ny operation. Denna gång var det operation under lokalbedövning vilket jag nog tänkte var i sin ordning. Jag tänkte att ingreppets omfattning och smärta skulle stå i proportion med den bedövning som erbjöds mig.

Jag fick ta på mig landstingets rock, en prickig variant med fickor både bak och fram. Till det ett par sjukt urtvättade mysbyxor. Inget att skriva hem om med andra ord...
Hyggligt snart fick jag knalla upp till operationssalen och hoppa upp på britsen. En ganska absurd känsla när man blir inpaketerad i grönt operationspapper med klister. Fick också en bygel över huvudet så att det blev ett förhänge för mitt ansikte - inget att se med andra ord.
Inget lugnande, ingenting. Väl uppe på operationsbordet med armarna monterade på stativ kunde jag bara blicka rakt upp. Samtidigt hörde jag hur rummet fylldes av sjukvårdspersonal. Jag fick ett sådant deja vu från min operation i september då jag inte somnade av min bedövning och hur jag kunde se ett myller med människor som inte pratade med mig. Det var som att befinna sig i ett ljudisolerat rum och där min röst inte hördes. Denna gång skulle jag dock inte få annat än lokalbedövning och jag skulle inte få somna. Paniken började krypa in under mitt skinn men den kom av sig... när "min" kirurg Dr Drazan skred in i rummet. Äntligen en person som tilltalade mig. Som berättade vad som skulle hända härnäst. Eller nåja, att jag skulle känna ett stick i magen och bröst. Sen sveptes han och två kirurger och två sköterskor med i sitt jobbrus. Jag skulle inte se eller känna något.

Ganska snart vrålade jag av smärta. På min vänstra sida av midjan kändes det som att det pågick en arkeologisk utgrävning utan dess like... jag fick påfyllnad av bedövning vid ett par tillfällen för jag höll på att tuppa av. Jag ÄR smärttålig. Som jag uppfattade det var det en undervisande kirurg plus en "praktiserande kirurg" som jobbade på denna sida. Min Dr Drazan jobbade med mina bröst. Ja, jag var öppen på fyra ställen samtidigt och jag såg ALLT. Precis ALLT. Jag såg mina öppna hudflikar i midjan, jag såg mina blodiga bröst och jag såg hur de skar bort hud från ett av brösten. ALLT reflekterades i lamporna och det fanns inte en chans att jag skulle kunna undvika att se det hela. I en och en halv timme. Vidrigt.

Den operationen ska jag tack och lov aldrig göra mer.

Och hur ser jag ut idag, två dygn senare? Jag har en "bra" och en "mindre bra" sida av midjan. Gissa vilken sida som "praktikanten" jobbade med och som gjorde så satans ont?

Men hörni, jag har två nya nipples! YAY!