Reflektion...

Kommentera
Imorgon är det dags. Jag går nu tillbaka till min jobb till 100 %. De senaste månaderna har jag haft lite space att använda när tröttheten (både den mentala och den fysiska) gjort sig gällande. Nu stänger jag den dörren på eget initiativ. Min läkare såg väldigt skeptisk ut till att "friskförklara" mig. Å andra sidan fick jag såklart medskickat att jag alltid kan höra av mig igen. Det känns såklart skönt att veta att jag har min läkare som håller mig om ryggen om jag skulle vackla på vägen. När det gäller min rekonstruktion så har jag kommit en bit på vägen när det gäller acceptans. Jag börjar acceptera mitt nya utseende och faktiskt också tycka om det jag ser. Det är verkligen ingen skönhetsoperation jag genomgått vilket syns helt och klart. Jag är ärrad. Kors och tvärs över kroppen och den ser verkligen inte ut som innan. Men samtidigt är min nya kropp också ett vittnesmål om att jag inte är densamma. Det går inte att låtsas - jag har varit med om ingrepp som rubbat min tillvaro. Jag har fått besked som skakat min existens. Jag har fått plocka ihop spillrorna och bygga upp mig igen. Den glada. Den positiva. YAY. GUD vad stark jag är. Blah. Om ni bara visste...