KommenteraSakteliga drar det sig ihop till mitt ettårs"jubileum" - eller vad man nu ska kalla det. Det är ett år sedan jag fick mitt cancerbesked. Det var dags för sommar och efterlängtad semester - men så drog någon undan mattan för mina fötter! Semester was no more! Bara ångest, oro och en ständig krypande känsla av rädsla. Vi åkte iväg till Grekland några dagar efter för att låta vårt barn få en "normal sommar". Klart som fan att hon var påverkad av allt som hände runt om kring henne men vi lyckades ganska väl maskera vår ångest och oro. Att jag inte klarade av att läsa ett endaste stycke i en bok är en annan story. Likaså att jag hade fokus på något i ett par sekunder innan tankarna vandrade iväg. ALLT handlade om min diagnos. Alla människor jag såg där på stranden i Grekland hamnade i mitt cancerkontext. Inte blev det enklare av att en av Sveriges kändaste kockar med sambo låg intill oss och kvinnan läste en bok av Karin Björkegren Jones (Jag vill fan leva).
Min älskade make hade bokat en spabehandling till mig som ett kärlekstecken. Jag fick börja med att ursäkta mig för att mitt ena bröst var blåsvart efter biopsier och hårdhänta kontroller. Som jag skämdes. Massageterapeuten var ung och kände nog obehag över situationen - jag var ledsen över mitt sargade bröst och allmänt låg. Mina tankar var så injicerade med obehag av cancer. Jag hade cancer i min kropp, en högst ovälkommen gäst mitt där i vår härliga semesterresa. Ett år av väntan och längtan av ledighet fick ett abrupt slut och krossades i en nanosekund.
Jag. En cancerpatient. Vad är detta, ett skämt?
Det där var ett år sedan. Ångesten har en annan skepnad idag. Men den finns där som en trogen följeslagare.
På ett annat sätt.
På fredag är det dags för mammografi. Av mitt bröst. Jag har bara ett sorgligt nog.