På andra sidan...

Kommentera
Jag skrevs in på söndagen. Det blev festligheter med Descutansvampar i duschen. Ett enkelrum tilldelades mig, rum nummer 20. Supergulliga sköterskor såg till att jag fick kvällsfika och jag sade så småningom hejdå till min älskling. Han lovade dock att komma på måndag morgon, innan operationen. En overklig känsla kröp i min kropp men jag somnade fint ändå. Måndag morgon var det återigen dags för dusch med Descutansvamparna. Håret stod på ända - inte något att rekommendera för härlig hårkvalitet. Jag har konstigt nog inte många minnen av morgonen, det var såklart fasta som gällde. Min älskade make kom såklart och jag fick hoppa in i min operationssärk. Det blev sen dags för operation. Jag rullades på bår genom långa korridorer och sedemera in i en operationssal. Där fanns ett tiotal människor som glatt skrubbade in sig denna måndag morgon. En alldeles vanlig dag för dem, men för mig dagen D. En av narkossköterskorna såg väldigt bekant ut, en syster till min gamla chef. Sen var det dags för narkos. Förra gången jag sövdes ned så gick allt på en nanosekund - denna gång tog det sin lilla tid... Det pratades runt omkring mig men jag somnade inte. Sen strömmade det parfymerad gas i min mask och sen var det - OVER AND OUT. Nästa minne är drygt tio timmar senare. Vid min sida satt en kvinna. En äldre kvinna med hörapparat och vänliga ögon. Hon jobbade extra, pensionär som hon var. Hon pysslade om mig och var mån om att jag skulle få rena kläder, torra lakan och att jag var tvättad i ansiktet. Jag minns inte hennes namn, tyvärr... :-( Sen är jag uppe i mitt rum. Där är min make. Jag försöker prata men min röst bär mig inte... en svag stämma ljuder från mina lungor. Jag har klarat det. Jag är förbi. ALLT har gått bra. Nån timme går. Sköterskorna på avdelningen ska titta till mig varje kvart. De lyssnar på ven och artär. Dels invasivt, dels genom ultraljud. På kvällen blir personalen osäker. Det hörs inte så tydligt. Sköterskan tittar allvarligt på mig och berättar att det kan vara aktuellt med nya operationer. En stund senare finns en av mina plastikkirurger vid min sida. Maria. Hon lyssnar och hittar snabbt både ven och artär. Hon knorrar tyst och låter sköterskorna lyssna själva. Det står klart att hon är auktoritär och att de ska lära. Jag är SÅ tacksam. Det gick vägen denna gång. Jag behöver ingen mer operation där och då. Jag är safe.