KommenteraAllt eftersom veckorna gått så kryper minnena allt närmre mig. Jag minns lite mer men kanske inte så detaljerat. När jag rullades in på operationssalen minns jag en massa människor i ett rum som tvagade sig. De skrattade och hade en alldeles vanlig måndag morgonrutin. Jag var på en bår och på väg mot min livs operation - ändå lugn. Min narkossköterska presenterade sig - det visade sig vara min gamla chefs syster vilket jag oxå påtalade. Hon frågade om det var ett problem, men nä! svarade jag. Narkosläkaren kom och jag hann tänka att det nu bara skulle handla om sekunder. Men jag blev kvar där. I medvetande och i full närvaro. Ingen talade till mig. Min förra sövning var så smidig, denna blev utdragen... innan jag visste ordet av hade jag en gasmask över ansiktet med stark illaluktande gas. Jag tror jag hann reflektera över att det inte var "the ordinary procedure". Det visade sig att jag inte somnade av narkosen. Inte alls faktiskt. De fick plocka ned mig ordentligt. Och som om det inte vore nog så passade jag på att röra mig efter sövning vjd operationsstarten också. Det blev därför ytterligare sövningsmedel. Hmm, inte undra på att jag var helt kola i bollen vid uppvaknandet...