Så kom samtalet som kallade till ett möte med doktorn. Vi satt i väntrummet och stirrade på informativa broschyrer. Inte ens där & då förstod jag vad som väntade mig. Knappt ens nu om jag ska vara ärlig. Men där satt hon, en läkare som jag googlat på. En kvinna som jobbat under "läkare utan gränser" och förlöst kvinnor i Afghanistan utan bedövning. Hon kändes nervig. Och så satans allvarlig. Nästan så jag blev irriterad... men så sade hon samma sak. Cancer bla bla. Eller så lät det i mina öron. Jag? Jag är 41 år gammal...!!! Jag tror att jag blev så kränkt att jag fällde en tår. Och så fanns där en annan sköterska - hon som nu tog hand om allt praktiskt. En ny livlina.
Nytt rum och här fick jag information om lösbröst. Typ tre minuter efter jag fått besked om att jag nu fått ett datum för operation av mitt bröst. HELA mitt bröst. En väska plockades fram och min nya livlina demonstrerade både provisoriska tonårsbröst och hängbröst! Som om det vore nåt spektakel att förundras över - nåt festligt. Där och då mådde jag fysiskt illa. Jag kände äckel. "Du menar att jag vill se dessa fuskhängpattar och ska känna nån slags tröst?!" "Att allt kommer bli bra och att jag ska känna mig lättad?!" Fy fan, vad jag kände mig kränkt. Mest av allt mådde jag illa över kommentaren; "Ingen kommer att ana något - ingen kan se att du inte har riktiga bröst" Va fan! Jag skiter väl i vad andra tycker och tänker - vad hände med mina känslor???