Så var det dags. En kallelse till operation i juli 2015. Tre veckor efter beskedet. En tid att infinna sig för masektomi av mitt högra bröst. Inga alternativ - hårt och kallt. Med mig från föregående besök på mottagningen hade jag två stycken sterila svampar att tvätta mig med på självaste operationsdagen. Sjukt och overkligt. NÄR skulle någon hoppa fram och vråla att jag blivit lurad?? Ett prank??! Men allt förblev tyst... så tyst. Sakta sakta började allt sjunka in. De jävlarna skulle verkligen ta mitt bröst. I ren panik bokade vi ett extra möte med en kirurg som fanns tillgänglig såhär i semestertider. Vi fick en kvart att ventilera våra funderingar, maken och jag. Återigen fick vi höra om min diagnos och att det var bäst så här. Framför allt pga. det stora området för mina cellförändringar och med tanke på framtida rekonstruktion. Att börja med ett blankt ark är lättare än att återskapa från något trasigt...
Sakteliga började poletten trilla ned. Jag skulle inte komma undan och det var dags att repa mod. Att samla kraft. Att inte sörja utan att faktiskt inse att alternativet är otänkbart. Dags att välja livet och förbereda mig mentalt för ett liv utan mitt högra bröst. Fan också, rent ut sagt. Och vem skulle jag då vara? Mina tankar kretsade såhär långt endast kring det estetiska. HUR skulle jag se ut? Som ett jävla roadkill vid 40 års ålder? Och min man, hur skulle han nu se mig? Ångesten var enorm... och det är nu drygt två veckor sedan.